Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En lektion i den hårdkokta skolan

Annons

I januari, och närmare bestämt i korsningen Nybrogatan–Östra Långgatan, var krönikör Nygren nära att vika in näbben, när vad han i en betraktelse i numera avsomnade Dagbladet beskrev som att en kraftigt byggd, isig snögubbe bestämde sig för att självmordshoppa från ett hustak.

Vi pratar ett potentiellt dödligt antal kilo snö och is som släppte från takkanten och föll fyra-fem våningar ner mot undertecknad. Ödet ville att krönikören skulle träffas mot högra axeln, som hade ett slags inbyggd krockkudde i form av en lammullsfodrad flygarjacka model WW II; men om raset landat några centimeter till vänster, det vill säga i skallen, hade med största sannolikhet Nygren inte nedtecknat denna lilla betraktelse utan haft sina en och nittioåtta utsträckta six feet under.

Som av en händelse blev det den fjärde sista krönikan undertecknad hann skriva, innan Dagbladet gick på näsan.

Krönikören blev påmind om incidenten, när han bland sommarens bokläsningar blåste dammet av deckarförfattaren Dashiell Hammetts klassiska roman från 1929, “The Maltese Falcon”, i Sverige känd som “Riddarfalken från Malta” och inte minst i Hollywood-versionen med Humphrey Bogart i huvudrollen som privatdeckaren Sam Spade.

I den boken drar nyss nämnde Spade en anekdot kring ett av sina tidigare fall, där en viss Mr. Flitcraft – oförvitlig samhällsmedborgare med kontorsjobb, fru, barn och förortsvilla – råkar ut för en omvälvande händelse inte helt olik den eder krönikör inledningsvis beskrev.

Den fiktive Mr. Flitcraft går helt aningslöst längs en gata i San Francisco, när en tung stålbalk faller från ett husbygge högt över hans huvud och är nära att träffa nyss nämnda huvud och sålunda hastigt och olustigt ända Flitcrafts liv.

Den incidenten får Flitcraft att – åtminstone skenbart, till en början – byta liv; han känner det som om någon lyft locket och låtit honom se tillvarons mekanismer, hur man kan dö så hippsomhappigt, och lämnar på stående fot kontoret, fru, familj och förortsvilla. Och ägnar de närmaste åren till allsköns ströjobb, innan han träffar en ny dam påfallande lik hans ex-fru förutom ansiktsmässigt, gifter sig med henne, får ett par i princip likadana ungar han övergivit och återupptar i mångt och mycket sitt forna liv, det vill säga ett liv där inga stålbalkar faller.

Med andra ord lärde karln sig inte ett jävla dugg.

Krönikör Nygren blev inte förvånad över att ett snö- och isras från en takkant kunde ha avslutat hans vandring längs livets stig. Tidigare erfarenheter, både privat och i rollen som kriminalreporter i 20+ år, har lärt honom att vad som helst kan hända, var som helst, när som helst.

Det är den typen av insikt som gör livet värt att leva.

Mer läsning

Annons