Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En ny människa – en ny garderob

/

Annons

Så satt jag där i Sverige igen, efter nio månader på resande fot. Med ett par bruna, sol- och dammslitna fishermanpants som nytt tillskott i garderoben. En sladdrig, kortkort och på gränsen till naken-urringad skrikröd klänning i bomull, som jag hade betalat cirka ingenting för på en myllrande gata i Thailand. En prickig ljusrosa tubtopp. En randig huvtröja, alldeles för kort i ärmarna, inhandlad på pojkavdelningen i en surfshop i Byron bay, Australien.

Jag kom inte bara hem solbränd och rik på erfarenheter – jag kom även hem med en helt ny stil. Som en surfande hippie. Så mycket kläder – som inte var jag. Inte i det vardagliga svenska livet.

När ni läser det här befinner jag mig på Bali. Jag har varit här i en vecka. Innan dess var jag i Malaysia i åtta dagar. Och jag har säkert fallit dit igen.

I takt med att färgen stiger i ansiktet och bilderna blir fler på kameran brukar jag alltid tröttna på mina sedvanliga svarta och leopardmönstrade kläder. På läderimitation och ett andra skinn-tighta jeans. Jag impulsköper något rosa eller blommigt eller exotiskt eller orientaliskt eller surfchict eller annat idiotiskt, som en klänning som är helt omöjlig att använda i ett land och en stad där det även under sommaren är frost på nätterna. Impulsköper något som jag egentligen vet varken passar min garderob – eller mig. Inte ens under den svenska sommaren.

De där dammbruna tältliknande fishermanbyxorna tog jag bara fram som mysbyxor när det dåliga samvetet över att de bara låg i garderoben blev alltför påträngande. Det rosa linnet använde jag aldrig igen. Den röda klänningen var för lite tyg, för mycket bar hud. Och min surfarhuvtröja gömde jag under mina snowboardkläder.

Trots att jag känner mig själv och min stil är det så himla lätt. Så lätt att trilla dit. Att längta efter något nytt. Något gladare, färgrikare, annorlunda. Något som inte är jag.

För det är knappt jag som är här borta. Det är en gladare, färgrikare, annorlunda version av mig.

När solen strålar in i fönstret på morgonen, när jag vet att en barfotadag och kokosdrycker väntar, då lockar inte de där svarta jeansen. Inte fuskpälsjackan, hatten, de tighta syntetbrallorna eller slitna kängorna heller. Fast att de är de snyggaste jag vet.

Jag vet att fler gör likadant. Impulsköper något blommigt tyg på semestern. Tror att man kommer att använda den där kjolen som känns så charmigt spansk. De praktiska sandalerna, den snygga strandväskan eller solhatten för två euro i ett grekiskt minilivs.

Och det är kanske egentligen bara att köra på. Vill man byta stil – go for it! Det är bara att byta tillbaka sen.

Jag ska nog ge efter för mina impulser. Det blir för svettigt med enbart svarta kläder i värmen. Så i mars, när jag är hemma igen, hittar ni säkert ett gäng somriga surfarkläder i närmaste second hand-butik.

Linette Israelsson

ST-journalist som lever surfarlivet iklädd jeans.

Mer läsning

Annons