Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Enbart utseende och kropp – redan som barn

Annons

"Är det flickan som har så sött ansikte?"

Jag var liten och mormor försökte lista ut vem av mina kompisar mina föräldrar pratade om. Jag hade aldrig ens tänkt tanken att min kompis var söt. Det var hon – men jag tänkte inte i de banorna.

Jag var ett barn.

En annan barndomskompis brukade få ständiga komplimanger. Hon hade längre hår än någon annan, och dessutom var det så där riktigt ljusblont. Till skillnad från mitt råttfärgade.

Jag brydde mig aldrig.

Inte då.

När vi hade blivit ett par år äldre och stod framför spegeln med egentillverkade mikrofoner bråkade jag och en kompis om vem som skulle vara vem i Lili & Susie. Båda ville vara Susie – för att hon var snyggast.

Och när grannens dotter då och då brunbränd och lockhårig vände hem från USA skröt jag och min syssling om att vi var släkt med henne. För att hon var det vackraste vi sett i verkliga livet. Mammorna i byn däremot, de tisslade om hur "vissa minsann hade tid att tillbringa en massa tid på gymmet".

Jag var bara ett barn på den tiden. Jag reflekterade inte över kommentarer om utseende. Jag förstod inte jämförelserna. Eller avundsjukan.

Inte då.

Det var först några år senare, när vi i mellanstadiet i tysthet tävlade över vems bröst som växte snabbast, som jag blev avundsjuk när en släkting jag såg upp till berömde min kompis vackra hår. Då ville jag inget hellre än att bleka sönder mitt eget rufs.

Jag hade börjat bry mig.

För knappt två veckor skrev ST:s krönikör Hanna Persson en träffande text om att kvinnor ofta reduceras till sin kropp och sitt utseende. Texten satte verkligen huvudet på den berömda spiken. Och fick mig att fundera.

När, exakt, blir vi så utseendefixerade? När börjar vi tro att omvärlden tycker att vi är mer värda om vi är snygga? När börjar vi tjejer raka benen, noppa ögonbrynen, köpa mascara och skaffa stringtrosor? När får vi ätstörningar, när börjar vi jämföra oss med dem vi anser är snyggare/smalare/har bättre hy eller tjockare hår och när börjar vi träna för att se ut som Hollywoodfruar i stället för att det är roligt? När börjar vårt självförtroende baseras på hur vackra vi känner oss?

Eftersom vi matas med pinnmodeller, hälsohets, "så sminkar du bort dina skavanker"-tips och retuscherade bilder är det svårt att komma ifrån att det alltid finns något att vara missnöjd med.

Men det finns en dimension till.

Hur ska vi flickor, tjejer och kvinnor någonsin komma ifrån det här när vi redan som barn fostras in i ett utseendefixerat samhälle? Inte bara av medier, utan också av våra närmaste. När vi innan vi ens är tänkande individer jämförs med sötare barn eller enbart får uppmärksamhet för vårt utseende.

Jag vet inte.

Jag vet bara att det är hela samhällets och varenda enskild persons ansvar att se till att flickor, tjejer och kvinnor höjs från att enbart vara kropp och utseende.

Till att bli individer.

Linette Israelsson, ST-journalist som hellre vill dömas på insidan.

Mer läsning

Annons