Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett antal halsbloss senare kan fyrtio vårar ha passerat

/

Annons

"Våren är ung och oanvänd", sjunger Winnerbäck rakt in i mina örontrumpeter. Jag når just krönet på Parkgatan. Det fyrbenta aprilvädret springer vid min sida. Varken hon eller jag är särskilt unga eller oanvända men det är fortfarande klipp i steget. I hennes.

Vi viker av österut och passerar hus där flickorna lekte som små. I ett av dem skymtar jag en annan mamma. Hon går fortfarande i morgonrock. Hon står i köket och sträcker sig mot ett skåp. Jag vet hur hon känner det nu när ingen längre dricker Oboy om morgnarna. När ingen lämnar kvar brödsmulor på köksbordet. När tystnaden ekar mellan väggarna. Hon funderar på om hon ska ägna sig åt yoga, ta grönt kort eller börja prata med krukväxterna. Och så undrar hon hur det ska gå för henne och karln. För hur gör man när två som blev tre, fyra, fem eller sex, plötsligt blir två igen? Har man fortfarande något att säga varandra när det inte behöver kommuniceras om vem som ska lägga vilken bit i vardagspusslet? Jamen, det är väl klart man har. Eller inte.

På platten går det lätt. Här mötte jag en gammal bekant för en tid sedan. "Det ser tungt ut", hojtade han. Det skulle han inte ha gjort för ibland rusar blodet till lite extra under mina joggingturer. Särskilt mot slutet. "Lätt för den där gubbjäkeln att säga. Som promenerar", tänkte jag. Men jag bet ihop och hälsade bara. Fast nu vet han.

Det rusar till lite extra den här morgonen också. Det sker när jag närmar mig högstadieskolan. Jag är nästan framme vid ett par fjortistjejer och ser bakifrån hur de smusslar med cigaretterna som har fiskats upp ur ena flickans jackficka. De måste visst ta några bloss innan det ringer in. När jag passerar dem får jag en ingivelse. Jag borde ställa mig framför dem och tala lite för högt, eftersom jag har hörlurar i öronen. Jag borde säga att de ska vara rädda om sina unga lungor, för vips har fyrtio vårar passerat och då behöver man sina organs fulla kapacitet. Inte minst i uppförsbackar. Men jag biter ihop den här gången också. De skulle ändå inte lyssna.

Det är märkligt. När man inte kan stötta eller stångas mot de egna barnen vill man ge sig på andras. Det kanske har att göra med behovet av att vara behövd?

När vi har passerat tuffingarna sneglar den stora blandrashunden på mig och det råder ingen tvekan om vad hon försöker säga: "Nu förstår du varför jag skäller lite på småhundarna ibland, fast jag inte borde. Du skulle ha sagt något, för det finns saker som småttingar inte begriper".

Vi svänger snart in på grusgången och jag slår mig ner på bron. "Det är ett stort liv", sjunger Lars Mattias Winnerbäck och jag och Flingan håller med. Hon dyker ner i vattenskålen och för mig är det dags att duscha bort både vinterns och morgonens vedermödor. För nu "går solen upp över kåk och gränd". En ny dag är från himmelen sänd.

Mer läsning

Annons