Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett lättnadens besked det var "bara" artros

/

Annons

Tre dagar innan den långa ledigheten frågar jag döttrarna om de kan se knölen. Det kan de. Den sitter på främre delen av nyckelbenet, en liten upphöjning bara, ett par, tre centimeter i diameter. Men den syns. Det gör den.

Jag har synat den från olika vinklar i badrumsspegeln, klämt och funderat. Den här kvällen skämtar vi om vad det kan vara. Tja, nyckelbenscancer, det har man ju hört talas om, säger någon i ett försök att avdramatisera det som kanske inte alls är dramatiskt. Men som kan vara det.

Nästa morgon startar jag datorn och gör en sökning. Kopplat till orden nyckelben och svullnad får jag genast upp texter och bilder som skulle kunna handla om min knöl. Jag läser om lymfom. Pulsen stiger i takt med att blicken vandrar längs raderna.

Jag börjar knappa in numret till vårdcentralen men stannar plötsligt upp. Tänker att jag kan stoppa huvudet i sanden nu. Låtsas som ingenting. Jag har inte tid med det här. Vi åker ju snart. Hur ska jag kunna få ett besked på så få dagar? Vad kommer att hända?

Men så går signalerna fram. Jag berättar om knölen och om min förestående resa. Innan dagen är slut har en läkare undersökt mig. Jag har fått en remiss till röntgen och det har tagits flera plåtar. Genomlysningen avslutas med en skiktröntgen. En sköterska kommer ut i väntrummet där jag har ombetts slå mig ner. Hon ger mig ett uppmuntrande men lite återhållsamt besked. Hon ser ut som en av himlens änglar. Nästa morgon ska läkaren ringa. Först då kommer jag att få veta vad nyckelbenet bär på för hemlighet. I mina värsta stunder har jag under dagen sett hösten passera. Jag har sett mig själv ligga på olika britsar, det görs fler undersökningar, jag får behandlingar och jag är rädd som en jagad hare.

Vid niosnåret nästa morgon ringer läkaren. "Du kan vara lugn. Vi ser inget konstigt. Du har en begynnande artros", säger hon. Artros, tänker jag, och blir grumlig i halsen. Det låter som en dröm i jämförelse med bilderna jag har målat upp.

Nu måste jag förstås ursäkta mig. Jodå, jag vet att artros är en plåga för många. Att benbildningen och obalansen i brosk och ben kan få livet att krympa, att den kan begränsa rörligheten och orsaka ständig smärta.

Jag vet också att många kvinnor och män, unga och gamla, får allvarligare sjukdomsbesked än det jag fick. Diagnoser som kastar in dem i karuseller av behandlingar, smärta, illamående, rädsla och ångest. Besked som får höstar, vintrar, vårar och somrar att ätas upp av rädsla och ångest.

Flera av oss kommer att drabbas, förr eller senare, och ingen av oss vet något om framtiden. Men just den här gången, i mitt fall, fick jag ett andrum. Resan blir av och att min knöl är en åldersrelaterad, begynnande artros känns inte så svårt att hantera.

Cancerforskningen går framåt och inom ramen för den ryms allt från tidig diagnos till effektiv behandling. Vill du bidra - sök på Cancerfonden och läs hur du kan agera.

Mer läsning

Annons