Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fattigdom är ingen myt

Annons

Det här kanske kommer som en överraskning för några, men extrem fattigdom har alltid funnits i Europa. Enligt en rapport från Röda korset kan 43 miljoner européer inte äta sig mätta i dag.

Skillnaden mellan tidigare epoker av fattigdom, kris och svält är att i dag kan vi människor förflytta oss över våra skapade landsgränser och försöka ta oss till områden där vi kan få drägliga liv. Ett sånt område är landet Sverige. Förmodligen är ni som läser den här krönikan boende i det här området. Ett land som har hyggligt skyddsnätverk, relativt låg arbetslöshet och en rätt skaplig ekonomi.

När våra medmänniskor har barn som svälter, inga arbeten att söka och inget skyddsnät som fångar upp dem är det några av dem lyckas ta sig till Sverige. Plötsligt har fattigdomen som vi tidigare bara såg på tv och läste om i våra tidningar, förflyttat sig till gatorna vi går på. Ja stackars, stackars mig som nu plötsligt tvingas se fattigdomen rakt i ansiktet när jag är på väg in på Coop för att handla min ekologiska mjölk.

Innan EU-valet i våras kunde vi se stora affischer från Sverigedemokraterna som lanserade begreppet ”det organiserade tiggeriet”. Det kan jag nu läsa om i insändare, på Facebook och tvingas diskutera det på diverse kräftskivor.

Trots att både polismyndigheter och politiker förnekat myten om det ”organiserade tiggeriet” fortsätter människor att sprida det som en sanning. Att det finns ”ligor” med dyra klockor och bilar bakom människorna vi ser på gatorna.

Men så tänker jag: spelar det någon roll om det är en myt eller inte?

För faktum är att fattigdomen inte är någon myt. Det kan 43 miljoner människor i Europa vittna om just nu. Faktum är att det är fattigdom som gör att människor lever vid mina fotknölar i alla väder och bespottning. Faktum är att det inte är en semesterresa de här människorna är på. Om min tjuga i alla fall kan ge en femma till kvinnan i huckle utanför mitt Coop som dagarna i ända sitter och gungar vid en sopkorg och väser ”please please”, så är det värt det.

För vad är alternativet?

Stoppar vi fattigdomen genom att förpassa den från våra gator och till tv-apparaterna?

Om människor på min granngård svälter och dör, ska jag då inte öppna grinden när de knackar? Ska jag säga ”nej, ni hade oturen att födas på en plats där det historiskt sett har varit knapert, så skyll er själv för att ni föddes där!” och sedan stänga grinden? Eller ska jag bjuda över dem, inse att det enbart handlar om ren tur att jag föddes här? Kanske innebär ett öppnande att jag inte kan äta prinsesstårta till frukost varje dag, och kanske innebär det att några som knackar på kommer använda sig av i mina ögon ”ohederliga metoder” för att få ungefär samma liv som mig, eller bättre.

Men ska min tur ge mig möjlighet att bestämma huruvida andra människor ska få försöka leva eller dö? För vem är jag om jag gör skillnad på människor och människor beroende på vilken sida av påhittade landsgränser de föddes? När jag möter blicken hos henne som sitter vid mina fotknölar ser jag ju att vi är precis samma, med samma känslor och tankar, men där hon och miljoner människor med henne haft oturen att födas på en plats utan hyggliga skyddsnät, arbeten eller chans till ett drägligt liv.

Den 14:e september är det val, hörrni. Det finns många blickar att möta.

Mer läsning

Annons