Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fritt fall mitt i livet

/

Annons

Allt som oftast drabbas jag av svindel. Inte bara när jag befinner mig på höga höjder utan även på natten, när jag sover. Jag drömmer då jag att jag befinner mig på en hög trappavsats, på en smal klippa eller vid en djup avgrund av något slag. Där står jag och känner skräcken snurra i huvudet. Det är en oerhört fysisk upplevelse, även i drömmarna. Och jag har länge undrat vad det är de egentligen vill säga mig.

Häromdagen, när vi satt och småpratade på fikarasten på jobbet, började det med ens klarna. Under några minuter dröjde vårt samtal kring en före detta kollega och de val hon har gjort de senaste åren. Hon har helt enkelt gjort det hon har drömt om länge – dragit upp bopålarna, flyttat till en annan stad, till och med ett annat land, och börjat ägna sig åt det hon tycker är allra roligast.

Ekonomin, den boja som ofta är tyngst, ja, den har löst sig efter hand för henne. Det liksom bara fixade sig när hon väl bestämde sig för vad det var hon verkligen ville göra med sitt liv, fast visst, en del fick hon säkert offra. Mycket handlar ju om att tänka om, att släppa taget. Jag tror att vi är rätt många som sitter fast i den där bojan. I den där föreställningen om att vi inte kan skapa ett annat liv, att hindren är alldeles för höga. Åtminstone fram till pensionen.

Medan vi satt där och pratade och fikade så smög sig minnet av mina svindeldrömmar på mig bakifrån. Och plötsligt såg jag sambandet. Svindel är ju en rädsla för fallet, för det okända, det som man inte kan kontrollera eller förutsäga utgången för. Jag insåg med ens att min svindel helt enkelt är en ren och skär feghet inför livet och att kasta sig ut i det. Att det faktiskt inte alls handlar om en rädsla för döden.

Jag antar att det är det mina drömmar intensivt har försökt hinta åt mig – att det är dags att lyfta blicken nu och se möjligheterna istället för att fokusera på hur hårt jag kommer att falla. För det är ju så, att ska man ta sig över ett hinder så ska man inte stirra på det. Man måste ta sikte bortom och bara driva på. Det vet varenda ryttare. Annars river man, eller vägrar ut sig.

Ungefär så rörde sig mina tankebanor när jag gick tillbaka till min dator efter den där fikarasten. Och jag hann jag inte mer än slå mig ned på stolen så fräste det till i väggurtagen och skärmarna blev svarta. Så fort kan det gå. Jag tog det som ett tecken och bestämde mig. Det är dags nu.

Eller om jag säger så här, även om det antagligen kommer att dröja ett bra tag innan jag gör slag i sak och iscensätter mina drömmar lika modigt som min före detta kollega har gjort, så har jag åtminstone knäckt nöten med min svindel.

Det duger i alla fall som ett första steg.

Mer läsning

Annons