Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Frukt, knark och kalla vindar

Annons

Det är eftermiddag mitt i veckan i början av augusti. Temperaturen har sjunkit mer än vi trodde innan vi gick ut och sommaren känns plötsligt mycket avlägsen. Jag och barnen ska ta bussen, men först går vi till affären för att köpa frukt.

Vid kassorna finns stora fönster där kunderna kan stanna till ett ögonblick, luta sig mot ett högt, smalt bord och titta ut. När man går på trottoaren är man bara en halvmeter ifrån den som befinner sig där inne. När vi passerar tittar jag in och ser en kille som omsorgsfullt ordnar ett vitt pulver så att det bildar två lika långa och lika smala linjer på bordet. Han fixar två linor.

Mängder av tankar rusar genom huvudet. De flesta handlar om att jag måste se fel, att jag minns en filmscen och ser i syne, eller att jag drömmer. Jag stannar till, tittar igen, smäller till min äldsta son på armen och pekar. Han ser samma sak som jag och reagerar med samma förvåning. De yngre barnen märker av vår upphetsning och börjar ställa frågor. Besöket i affären kommer att handla lika mycket om att förklara narkotika som att köpa äpplen och bananer.

När vi kommer till kassan har killen med linorna precis lämnat butiken med personalen hack i häl. Någon ringer ordningsvakter som strax anländer. Vi går till busshållplatsen och kan därifrån bevittna den fruktlösa jakten. Killen är borta. Vi pratar om huruvida det spelar någon roll om en brukare sist i knarkledet haffas av polisen eller inte. För samhället, för oss, för honom.

Vinden är isande kall. Vi har alldeles för lätta kläder. För bara några dagar sedan kunde bussen kännas kvalmig, på gränsen till äcklig. I dag är den som en varm kram från mamma. Vi hade tänkt åka åt ena hållet och promenera hem, men vi tar nog bussen tillbaka också.

Och just det, en sak till: Den sannolikt ökade strömförbrukningen. Där har vi det. Den enda negativa effekten av Pokémon Go som jag och alla jag har talat med under de senaste två, tre veckorna har kunnat komma på. Vi som spelar laddar telefonerna omkring tre gånger så ofta som tidigare, och många av oss använder dessutom extrabatterier.

Annars då? Jo tack, spelet har gjort att jag och barnen har gått motsvarande som till Söderhamn och lite till, som vi inte skulle ha gjort annars. Vi har fått massor av roliga stunder tillsammans. Och vi har träffat en hel del sköningar på stan.

Tidigare krönikor:

Pokémon Go ger staden liv

Sommartitta på ett plågsamt livsöde

Jag omfamnar känslan av att allt kommer bli bra – tacka Island för det

Det där kan ju en sexåring göra

Värmen får moralen att ruttna

Håkan Norberg

Håkan skriver och filmar. Ibland för att han måste, ofta för att han vill.

Mer läsning

Annons