Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Håkan Norberg: In i höstmörkret, mot ljuset

Annons

Någon vaknar på tok för tidigt. En annan sover fram till lunch. Nu ska alla böjas in i vardagens lilla låda.

Det är höstupptakt, inskolning, nystart. Vi befinner oss i skarven mellan sommar och vinter, för en del en tydligare gräns mellan dåtid och framtid än vad årsskiftet utgör. Ett tillfälle för reflektion och omtag kanske. Och för skilsmässor, enligt statistiken.

Höstens fukt tränger sig in överallt. Händerna är kladdiga och samtidigt kalla. Vi tar ut soporna oftare nu. Häller kokande vatten i vasken på kvällen. Försöker hålla det som surnar ifrån oss. Kontrollerar det lilla vi kan kontrollera. Sommarens prövningar, när alla i familjen plötsligt gnager mot varandra hela dagarna, är förbi. Har vi kommit närmare eller längre ifrån?

På fredag går den svenska dokumentärfilmen Speglingar upp på bio, där filmaren Sara Broos försöker närma sig sin mamma, konstnären Karin Broos. På ljudspåret säger Sara att det inte finns några stora konflikter eller trauman mellan dem. Men att det finns en tystnad.

Varsamt berättar Sara om sig själv och sin mamma, i ord och i bild, med gamla foton och med hjälp av Karins konst (som ofta består av målningar av Sara och hennes systrar). Filmen är drömsk och på riktigt på samma gång, kittlande i sin förmåga att få oss att se oss själva och våra egna relationer genom mor och dotter Broos. Och frågorna om arv och miljö har aldrig blivit tydligare för mig.

Jag såg Speglingar vid Göteborgs filmfestival strax efter nyår. Nu går den upp på bio i höst. Båda brytpunkter där vi kan stanna upp och tänka efter. Tänka på oss själva och dem vi har närmast. På det som varit och det som ska komma härnäst. Det går kanske inte att hitta några definitiva svar, men bara att ställa frågorna är värt något.

Till TT säger Sara Broos att arbetet med filmen visat henne att det faktiskt går att förändra en relation. Att man kan bestämma sig för att lära känna någon, men att det tar tid att komma nära på djupet. Om att filma sin mamma säger hon:

"Det är en sorts kärlekshandling, att säga att nu riktar jag kameran mot dig, jag vill tillbringa tid med dig, jag vill veta vem du är."

Det är så fint att påminnas om det där större, om livet och våra relationer till varandra, när så mycket just nu handlar om att återvända in i ekorrhjulet. Så blir höstmörkret lite ljusare.

Håkan Norberg

Håkan skriver och filmar. Ibland för att han måste, ofta för att han vill.

Tidigare krönikor:

Frukt, knark och kalla vindar

Pokémon Go ger staden liv

Sommartitta på ett plågsamt livsöde

Jag omfamnar känslan av att allt kommer bli bra – tacka Island för det

Det där kan ju en sexåring göra

Mer läsning

Annons