Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hanna Persson: Det Ultimata Livet™

Annons

Min obehagligaste tanke i livet är det här med att "bara ha ett liv". Tanken gör varje beslut så avgörande och betydande, som att det aldrig finns plats för att välja fel eftersom det kommer innebära ett liv som kanske inte är Det Ultimata Livet™.

Efter varje flytt tillbaka till Stockholm efter en sommar på landet utanför Sundsvall kommer alltid de här tankarna kring levnadsval som ett brev på posten. Mina senaste googlingar har bland annat bestått av: "självförsörjande hushåll", "flytta till landet + utmaningar", "leva utanför samhället" och "odla potatis". Jag har sökt efter stugor på Hemnet, raderat appar på min telefon och bokat resa till Sundsvall i slutet av augusti.

För tänk om den verkliga lyckan ligger och väntar någonstans vid en liten tjärn utanför Härnösand? Tänk om mitt enda liv borde levas någon helt annanstans än här? Tänk om "synas på tv och att ha en massa followers på Instagram inte innebär något annat än stress och prestationsångest?

Jag tänker ofta på det här med savannmänniskan och vad min hjärna egentligen är skapad för. Det måste vara märkligt för en hjärna, som skapades för att leva i flock på savannen, att nu plötsligt sitta inträngd i en full tunnelbana med människor hjärnan inte sett förut och med svinhög musik forsandes in från små elektronploppar instoppade i öronen. Jag tänker också på det pappa brukar säga om att så länge han ser horisonten så mår han bra. Som att det hela tiden är de där enkla och naturbundna sakerna som får oss att komma till ro.

Här på Södermalm där jag bor syns tyvärr ingen horisont. Kanske om jag går ut på Katarinavägen ovanför Slussen, men jag tror faktiskt att Gröna Lund är i vägen, tyvärr.

Med de här tankarna i huvudet blev hemresan till Stockholm en deppig historia för mig och min kille. Jag grät i bilen på väg ner och i säkert en vecka vandrade jag omkring med tunga steg och böjd nacke. Och googlade allt det där ni kunde läsa om ovan.

Så drog ruskvädret in över Sverige i mitten av augusti och jag kunde tända ljus i lägenheten redan klockan sju. På jobbet började vi forska i vilka gäster jag ska intervjua i nya säsongen av mitt ungdomsprogram på SVT och i ett kommentarsfält får jag höra att jag är rolig. En kväll när det hade slutat regna tog jag på mig löparskorna och sprang runt Årstaviken som ligger här i närheten.

Även om hjärnan inte kände igen de förbipasserade människorna, kändes det ändå som om den gillade att vara ute och få se lite folk, natur och andas frisk luft (som tydligen fanns här nere också!).

I morse frågade min kille om vi skulle avboka resan till Sundsvall i slutet av augusti, och ganska oväntat höll jag med.

Jag vet inte om Det Ultimata Livet ens finns, men jag vet att det i alla fall går att vara lycklig på två ställen på olika sätt. Och vad jag hört finns stugan och landet kvar även till nästa sommar.

Hanna Persson

Bloggare, poddare och programledare

hanna@nojesguiden.se

Tidigare krönikor:

Omsluten av ljuset tar jag tag i mörkret

Plötsligt är det läskigt att somna igen

Ingen kan komma och säga att teknik och tjejer inte går ihop

Kan frågan om mina nakna bröst egentligen handla om något helt annat?

"Kvinnor ska vara vackra och snygga – men fy skam om någon lägger för mycket tid på det"

Mer läsning

Annons