Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hat är ett fängslande galler för den inskränkta hjärnan

Annons

Glädje lyfter upp dig och ber dig att leva fullt ut, glädje får dig att sväva och ber dig att njuta av leendet på dina vackra läppar. Glädje påminner dig om att ta ett fridfullt andetag, påminner dig om att känna doften av de du älskar, påminner dig om att stanna upp och se de vackra stunderna som du dagligen annars så skyndsamt traskar förbi.

Styrkan som finns i glädjens kraft är vidunderlig och glimrande magisk, dock är styrkan i ilska och hat än mer bemästrande och kan krypa upp likt ett mörkt molntäcke och förblinda sikten för det fagra.

Hat är den inskränkta hjärnans fängslande galler.

För var dag som jag öppnar mina ögon, ser på nyheterna och förskräcks av andra människors verklighet, förfaller allt så overkligt. Sorgens svarta slöja omfamnar mitt hjärta för en stund, som en strypande hand tynger den min bröstkorg.

Från vår trygga divansoffa, iförd min rosenröda morgonrock framför nyhetsmorgon med en ångande kopp nybryggt kaffe kan jag konstatera torkan i ett litet spädbarns törstiga strupe i en ödelagd by. Jag kan se den faktiska blålila nyansen på en vacker ung kvinnas ömmande kind som spår av en mans ostabila psyke eller människor som likt en fårflock vallas bort från sina hem på grund av ondskans erövring. Jag förvånas över orättvisorna men häpnar framförallt över de orättvisor som är människans egna verk, de orättvisorna som aldrig borde ha uppstått, det hat som aldrig borde ha släppts lös.

Tidigare har hatets djupt mörka kraft varit långt borta, nu skapas det här, nu knackar det försiktigt på vår dörr. Sociala medier öppnar dörren och låter det florera av skrämmande hämndlystna debattörer. Debatter där ingen längre strävar efter att finna svar på sina frågor, där ingen längre strävar efter att berika debatten med utvecklande åsikter utan det allena målet är att skapa isolering av människor, att distansera människor från varandra, att skapa en dyster ensamhet. Debatternas hat stärker den inskränkta hjärnans fängslande galler ytterligare.

Rasism bagatelliseras och ordet rasist likaså, från båda håll går det överstyr och alla passar på att sätta en fot med sylvassa dobbar på någon annans ansikte, man skapar en stege av alla ansikten för att själv triumfera i hatets motbjudande hierarki.

Låt mig långsamt öppna Pandoras ask och släppa ut den frånstötande sanningen, sanningen om att hatets hierarki inte går likt en pyramid uppåt utan toppen av den pekar neråt, ner till botten av mörkrets becksvarta hav, ner till djupet av mörkrets hat.

Det tåls att upprepas och jag kommer att upprepa för att ingen ska glömma. Att hata någon är som att dricka gift och tro att den andre ska förgiftas.

Kan vi återgå till en civiliserad ton där åsikter respekteras och där en åsikt inte innebär att ta sig friheten att likt en gladiator slita av huvudet på den som inte tycker detsamma och dessutom stoltsera med det?

Åsikter har rätt att träda fram på debattens arena, men en arena där vi inte borde tillåta fulspel, en arena där skammens röda kort bör plockas fram allt oftare i denna iskalla värld.

Låt oss bryta oss loss från hatets onda cirkel innan hatets galler inte går att bryta upp.

Sanaz Tarlani

Mer läsning

Annons