Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hellre lycklig på en buss än olycklig i en Ferrari

Annons

Jag orkar bara inte. Jag orkar inte ens försöka. Jag har skrivit tidigare om Instagram-perfektionen och nu har den gått från att ha mig lite halvt hängig och illamående, till att jag har spyan upp i halsen. Jag är så förbannat less på att medvetet och omedvetet mäta mig själv med omöjliga, omänskliga ideal som fullkomligt hetsar mig dagligen. Så sent som igår kväll satt jag och scrollade med pekfingret bland bilder som säger åt mig hur jag borde se ut. Nej fy fan, ge mig en kräkpåse för här kommer det.

Jag finner mig själv på tunnelbanans blåa linje på väg till mitt nio-till-fem, klockan är 08.35, det är måndag och mitt emot mig sitter en tjej med perfekt sminkning, outfit to die for och stilettklackar på fötterna. Mitt emot henne sitter en som knappt har borstat håret och anser sig ha gjort en bedrift som tagit på trosorna åt rätt håll, det vill säga jag. Alltså shit-pomfritt vilka kontraster. Och jag är ingen hatare på de som vill bära skor med klack klockan åtta på morgonen trots att det inte ens är en walk of shame från efterfesten. Jag är snarare imponerad, för själv orkar jag inte ens klämma ner fötterna i ett par osköna skor för så lite som en utekväll. Jag har liksom ingen lust att vara snygg på bekostnad av att känna mig bekväm. Och så säger mina tjejkompisar att de här klackarna är till och med så sköna att jag kan ha dem hela kvällen. TILL OCH MED hela kvällen. Ni hör ju själva! Och nej, de är inte ens till och med sköna, inte ens en tredjedel av kvällen och dessutom kan jag ha ALLA mina sneakers hela kvällen

Det finns ett ordspråk som säger hellre gröt tillsammans än oxfilé ensam och hellre lycklig på en buss en olycklig i en Ferrari. Men vi har förlorat oss själva, de vi är, i ett myller av fejkad perfektion och ständiga försök att uppnå den. Och kontentan blir, att vi går miste om så mycket vackert. En skönhet långt bortom ögats kapacitet att se. 

Men trots min bekvämlighet, förlorar även jag mig själv, och närapå drunknar i havet av bilder på perfekta fejjor, välformade kroppar, släta hudar och långa hårmanar med inte en sliten topp så långt ögat kan nå. Men så precis som nosen är på väg ner under vattenytan kommer jag på just det här med ytan och hur mycket annat som finns under den. Jag är förvisso porer på näsan, påsar under ögonen, mensmage och oborstat hår. Din klänning är Alexander Wang och min är made in Taiwan och det är ju inte riktigt samma, men båda går ju att dansa i. 

Deniz Fryksell

Tror att så länge som yta får dominera så hårt som det gör idag, så länge kommer vi att gå miste om allt det vackra som finns under den.

d.fryksell@gmail.com

Mer läsning

Annons