Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon vill göra historien angelägen

/
  • Inger Lilieqvist är själv byggnadsantikvarie i grunden, men är i dag också glad för erfarenheten av att bland annat ha varit länsråd i Västernorrland.
  • På plats i tjänsterummet. Men Inger Lilieqvist är också ofta ute bland människor och prarat kulturarv med dem.
  • Riksantikvarieämbetet konkurrerar med Lantmäteriet om att vara Sveriges äldsta myndighet. Inger Lilieqvist har 375 anställda, bland andra Helena Joseph.
  • Inger Lilieqvists Riksantikvarieämbete förfogar över en jättelik kunskapsskatt om det förflutna i form av såväl byggnader som register, kartor och databaser. I Östra stallet, en del av Livgardets gamla kasern, har drag av stallarkitekturen bevarats.

Riksantikvarie. Högre kan man knappt klättra i den antikvariska världen; historiens värld, den som samlar allt vi släpper och går vidare från. Snart tre år har gått sedan Inger Lilieqvist lämnade Sundsvall för att bli riksantikvarie. Hon trivs och är fullt sysselsatt - med dagsangelägenheter.

Annons
En kulturmiljö har människor skapat, till skillnad från det naturen har åstadkommit. Kulturmiljöer kan vara slott, höghus, gravfält, fabriker och kyrkor. Kulturarv kan vara seder och bruk, som att fira födelsedag eller dansa folkdans. Kunskapen om det gamla hjälper oss att förstå vår värld i dag.
Så beskriver Riksantikvarieämbetets hemsida på lättläst svenska vad ämbetet värnar om. Mycket tydligare kan det inte sägas.
RAÄ heter den på kortspråk, den myndighet som Inger LIlieqvist från Sundsvall blev generaldirektör för 2003 efter att ha varit bland annat länsantikvarie och länsråd i Västernorrland.
Själv berättar hon gärna också att RAÄ samarbetar med kommuner, länsstyrelser och länsmuseer, ser till att lagar följs, driver museiverksamhet och sköter sina fastigheter. Dit hör Birka, Gamla Uppsala och Visby slottsruin samt en del slott, så Inger Lilieqvist är slottsfru också.
Hon talar också gärna om ämbetets enorma samlingar av register, kartor och databaser med historisk information. Det är därför historieintresserade och forskande människor strömmar ut och in i de ombyggda gamla kasernerna på Östermalm.
Här låg ursprungligen Kungliga Livgardet, för drygt hundra år sedan omgivna av landsbygd, gärden och exercisgårdar. Nu är gamla valv och bjälkar kombinerade med fönsterglas och nordiskt ljust trä.
När jag flyttade hit var det bara ett stort hål nedanför fönstret. Jag satt och tittade ner i ett hål, säger Inger Lilieqvist.
Nu promenerar hon ovanpå RAÄ:s stora arkiv och bibliotek, tryggt och brandsäkert förvarade i fäderneberget under kaserngården.
Hon står nästan mitt i sitt sexåriga förordnande, och hon trivs.
Det är kul att vara i Stockholm en tid. Men jag blir aldrig stockholmare. Vi har sommarstugan i Sundsvall kvar. Och just nu bor våra barn i Sundsvall, så vi har anledning att flytta tillbaka, säger hon men tillägger att man vet ju aldrig.
När Gustav II Adolf tillsatte den förste riksantikvarien 1630 handlade historiebevarandet mycket om att glorifiera kungens stolta dåd och skapa en gynnsam opinion för vad han nu ville företa sig härnäst.
I dag ska historien göras angelägen för alla. Och historien är stor. Något tillspetsat kan man säga att så fort något slutat användas till det som det först var tänkt till är det historia.
Just nu jobbar vi intensivt med vad som ska hända med Barsebäck. Det är en viktig bild av 1900-talshistorien, har ett stort symbolvärde och handlar också om politiska värderingar, säger Inger Lilieqvist.
Inom ett par år ska delar av myndigheten flyttas till Gotland som ett led i försvarsuppgörelsen. 140 av Inger Lilieqvists 375 anställda flyttas över; dock inte hon själv, men både hon och andra har kritiserat regeringens flyttbeslut.
Ändå är hon kluven. Hon har bott i Norrland och förstår regionalpolitiken, men ser också problem när vissa delar av en myndighet ska finnas på en ö i havet, när så många man måste ha nära kontakt med finns i Stockholm.
Och innan flyttbilarna och -båtarna går måste svåra beslut fattas.
Det finns utveckling att vinna i förändringar. Men det svåraste är de personer som tappar sina jobb för att de inte kan flytta. Än värre blir det för att vi inom vissa områden är monopolarbetsgivare. Det blir svårt att hitta nya jobb, och det ser ut som om det bara är 14-15 som kan följa med.
Men allmänt ser hon ljust på livet och jobbet. Hon går inte omkring med känslan av att kulturarvet är en ständig loser gentemot ekonomi och lönsamhet när stora beslut ska fattas.
Det finns stort intresse i dag för våra frågor. Men vi måste ligga mitt i vad som kan vara intressant för samhällsplaneringen, och då måste man vara ute och prata med människor. Man kan inte bara sitta och vrida på gamla föremål.
Bilden av antikvarien som en trist gubbe som säger att inget får ändras på är inte riktigt sann i dag. Antikvarier är rätt bra på recycling numera. Kanske stöttar de folk som vill driva 1700-talsjordbruk på fritiden på en gammal gård. Eller använda en kulturbyggnad till bostäder eller företag.
Man får inte byråkratisera för mycket. Männniskan själv ska tolka sin miljö, då måste vi lyssna: vad vill folk? säger Inger Lilieqvist.
Och nämner att det finns ett dagis inrymt i ett äldre kulturhus inom RAÄ:s område. Där stöter hon ibland ihop med Runar Sögaard när hon går till jobbet.
Det är också en bild av bandet mellan nutid och dåtid.

Mer läsning

Annons