Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hundra dagar av enkelhet

Annons

Det är jobbigt när skiten kommer tillbaka. När allt som man trodde att man gjort sig av med liksom väller upp ur golvbrunnen och täcker badrumsgolvet. Och när det där stoppet, den där spärren någonstans långt under huset visar sig vara så svår att häva att man måste skaffa professionell hjälp, då börjar man ana att här finns det saker och ting att ta tag i. Saker som måste bearbetas och lösas upp ordentligt. Tas om hand. För det kommer ifatt en, förr eller senare. Det går inte att spola och titta åt ett annat håll hur länge som helst.

För egen del har den där spärren visat sig på mer än ett sätt i mitt liv de senaste dagarna. Förutom det totalt havererade avloppet så har jag också varit tvungen att spärra alla mina kort sedan min plånbok kommit bort. Och jag har upplevt en obönhörlig spärr i det kreativa flödet som gör att jag får streta på i motvind så fort jag ska leverera något.

Jag funderar förstås över vad allt det här betyder. Vad den här metaforen vill säga mig, egentligen. För det är inte bara i litteraturen eller filmen som den yttre verkligheten speglar den inre, det har jag blivit mer och mer varse. Och faktum är att det är rätt spännande när man börjar se det, när man upptäcker att man kan lägga lager på lager av olika skeenden över varandra och uppfatta att de bara är olika skikt i samma historia. I det lilla som i det stora.

Ett av skikten som passar in i den här historien är den om vår konsumtion, vår obetänksamma livsstil som hotar hela vår värld. Som leder oss rakt mot ett gigantiskt stopp i avloppet med allt vad det innebär. Och precis när jag sitter och funderar i de här banorna så ramlar jag över en artikel om en industridesignstudent som i sitt examensarbete undersökt vad vi egentligen behöver. Det gjorde hon genom att tömma sin lägenhet på exakt varje pinal för att sedan under hundra dagar tillsammans med sin man och sin fyraårige son ta reda på vad livets nödtorft egentligen består i. Och om prylar hjälper. Eller stjälper.

Ganska snart upptäckte hon att det finns vissa saker som är svåra att klara sig utan. Som något att äta med, en sovplats och, vilket förvånade henne, något vackert som sprider trivsel. När de hundra dagarna hade gått hade hon och hennes lilla familj vant sig vid det avskalade livet så till den grad att de inte ville ha tillbaka sitt gamla bohag. De valde att i stället fortsätta livet i enkelhet, för det hade öppnat upp helt nya dimensioner i vardagen. Gjort dem mer närvarande och mer kreativa.

Och nu kommer något verkligt intressant. För den största lärdomen i projektet var att det var så märkligt lätt att ändra sig och sin livsstil. Efter några jobbiga omställningsveckor så gick det lätt som en plätt, berättar hon.

Det inger mig hopp när jag nu går ned i badrummet för att ta hand om det som kommit upp. Det är dags att skala ned.

Victoria Engholm

Mer läsning

Annons