Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur kan jag rädda världen i dag?

Annons

Dessa rader är baserade på alldeles för många mentolcigaretter och två (läs: typ fyra och ett halvt) glas mousserande. Tankeverksamheten flödar bubblande likt Cavan under kvällens after work med kollegorna.

Vi pratar om alla dessa måsten och ytligheternas regler. Regler som jag trots att jag lydigt följer och rättar mig i ledet efter, ser på med bisarrhet. Vi pratar om hår och naglar, skor och läppfillers och PT-pass, och om att boka tid för en brasse-vaxning för om fyra dagar ska jag gå på semester, och Gud förbjude att då ha hår under bikinitrosan.

I ett samhälle där man äter prestationsångest och perfektionshets till frukost är det inte föga förvånande att man känner att man aldrig är tillräcklig. Vi hetsas till ständig förbättring av det ytliga jaget och hetsen är överallt. Den är på Facebook i en reklam om hårförlängning, för hår på huvudet ska man ha men hår på benen är äckligt. Den är i tidningar, på tv och den är på Instagram, där alla perfekta, fotogeniska människor finns. Ingen av dessa människor har jag någonsin sett i det verkliga livet, men de finns där, i mitt Instagramflöde, och påminner mig om finnen på min kind. Och medan Insta-perfekta människor poserar ledigt perfekt, sitter jag helt mänsklig och imperfekt och begrundar mig själv ur den allra fulaste vinkeln - underifrån i selfiekameran. Jag kollar in, och tillbaka tittar en lätt chockad potatis. Nej fy fan.

Efter after work’en tar jag tuben hem men stannar på Ica för att köpa lite godis. Jag snackar lite med en som säljer Situation Stockholm, köper ett exemplar och slirar upp till lägenheten med total insikt i att mitt fokus på det viktiga här i livet, är som helt bortkollrat. För vad fan spelar det för roll om jag är en potatis, när snubben utanför mitt Ica måste kränga tidningar för att ens kunna har råd att käka något. Plötsligt känns mina problem så tacksamt små. Och förvisso kommer det väl alltid finnas människor som har det värre än en själv, och det behöver inte betyda att ens egna problem är mindre jobbiga. Inte heller kommer de egna problemen att försvinna av det, men jag tror, att de inte kommer att kännas lika jobbiga, om man väljer att öppna ögonen för omgivningens problem.

Och kanske är jag naiv men livet är en färskvara i allra högsta grad och jag tror att om man tänker varje morgon att ”hur kan jag rädda världen litegrann idag?” så kommer världen att bli en bättre plats. Kanske gav du ett leende till någon som sitter på marken och behöver bli sedd, kanske stod du upp för någon som behövde stås upp för, kanske lyssnade du på någon som behövde få lyssnas på, kanske gjorde du något, villkorslöst, för någon annan. Och om du gjorde det, lovar jag dig, att allt du aldrig gjorde för dig själv, är förlåtet, för det du valde att göra för någon annan.

Deniz Fryksell

Tror fortfarande på Robin Hood-filosofin. Oodelally oodelally...

d.fryksell@gmail.com

Mer läsning

Annons