Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur lyckas en att inte ta livet för givet?

Annons

Jag försöker att vakna varje morgon och inte ta någonting för givet. Men det är minst sagt lättare sagt än gjort.

Först kravlar jag mig ur sängen och muttrar något om att jag hellre sovit någon timme till. Sen är det duschen som gäller. Och därefter frukost så klart.

Redan där är det ju bara att konstatera att jag har det väldigt bra. För det är inte alla som har en säng att sova i, ett jobb att gå till, rinnande vatten att dricka och mat att fylla en kurrande mage med.

Och sen forsätter dagen så. Kläderna åker på, skorna likaså och sen kliver jag ut genom dörren, andas frisk luft, hoppar glatt in i bilen och puttrar i väg.

Det är så lätt att säga att man ska ta vara på livet och inte ta något för givet. Men det är näst intill omöjligt.

Jag skulle bara ljuga om jag sa att jag inte väntar mig att vattnet ska rinna när jag sätter på kranen. Det är ju till och med nästan en regel att jag låter det spola för att det ska få temperaturen jag vill åt. Och lika så med maten i kylen, eller kläderna i garderoben – jag tar det helt enkelt för givet.

Och jag vill verkligen inte göra det.

I bland stannar jag upp och inser vilken otrolig tur jag har som inte behöver oroa mig för att jag ska få i mig tillräckligt med energi, utan i stället får försöka hålla igen så inte kaloriintaget lägger sig alldeles för högt.

Eller att jag bara kan sätta på mig en extra tröja om jag fryser.

Men det är långt i från varje dag.

Allt för ofta läser jag om hur medmänniskor snabbt blir fråntagna allt de har i naturkatastrofer och liknande. Och jag känner en stor tacksamhet att jag har det så bra. Men samtidigt vaknar jag ändå på morgonen, hoppar in i duschen, äter min frukost och åker till jobbet – precis som vanligt.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra lite. Den frasen är så uttjatad så en nästan vill spy. Men den är fortfarande så otroligt sann.

Och där vill jag säga att jag är bättre. Förra vintern köpte jag vantar som jag delade ut till människor som satt och tiggde. Då och då brukar jag köpa frukost till dem. Och andra gånger blir det bara några småmynt jag har liggande i fickan.

Och det finns en otrolig känsla i att hjälpa andra människor. Speciellt de som inte tar någonting för givet.

Och speciellt de som, krasst sagt, kanske är bättre än jag själv.

Tidigare krönikor:

Tänk dig världens ledare i en klämkäck musikalscen à la Sound of Music

Jag hatar ordet "brukar" lika mycket som rasism och sexism

Kärleken växer för varje dag – om mindre än 100 timmar blir hon min fru

Mer läsning

Annons