Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur mycket hot och hat ska journalister behöva ta?

Hot och hat mot journalister ökar. Så låt oss då prata om detta.

Annons

Här är två exempel från veckan:

"Du, Anders Ingvarsson, kommer att få stå till svars inför dina barn, barnbarn och deras kommande.

Och då läggs nog inga blommor på din jordplätt, bara förakt."

Är detta ett hot? Nej, det är inte ett hot. Det handlar mer om en uppenbart otrevlig ton.

Men hur är det då med ett anonymt fotomontage med en bild på en journalist inklippt på en bild där journalistens hus, med budskapet: Den här journalisten kämpar för mångkultur, men bor i ett helsvenskt område.

Är det ett hot? Både ja och nej. Någon har i alla fall ansträngt sig för att göra ett statement, gjort efterforskningar kring journalisten som person. Det kan mycket väl upplevas som hotfullt.

Låt mig också understryka att det är skillnad på hot och hat. Allvarliga hot dom polisanmäler vi. Där har vi rutiner och åtgärdsplaner som vi kan följa. Där låter vi polisen avgöra allvaret och det finns ett skyddsnät i samhället.

Hatet är mer diffust och svårare att hantera. Det som den ena journalister tar illa vid sig av kastar den andra i papperskorgen med en axelryckning.

Risken är att hatet är som droppar som urholkar en sten. Vi blir avtrubbade, endera så börjar vi gradvis acceptera hatet – eller så låter vi det påverka oss som personer och som journalister. Risken är att vi – utan att märka det – låter hatet begränsa oss som privatpersoner eller att vi självcensurerar oss som journalister.

Och det är allvarligt.

Just detta handlade en debatt på publicistklubben i Sundsvall i tisdags. Jag satt i panelen tillsammans med Sofia Mirjamsdotter, ledarskribent på ST, och Tonchi Percan, reporter på Medierna i P1 som också nyligen granskat hoten mot journalister.

Percan menade att journalister är den mest hotade yrkesgruppen i Sverige. Stämmer det är det rysligt illa.

Själv tror jag att hatet, smutskastningen eller den anonyma mobbningen drabbar alla som ställer sig i nån form av offentlighet med publika åsikter. Gör du det får du också räkna med att få mothugg, både konstruktiva och hatiska. Tyvärr.

Grejen med journalister är att vi är mer tillgängliga än tidigare. Efter varje avslutat alster finns våra direktnummer, våra mejladresser. Att tala om för oss vad man tycker är bara ett par knapptryck bort.

Hur ska vi då bemöta hatet?

Sofia Mirjamsdotter summerade klokt: "De som hatar är människor, som vill bli sedda och lyssnade på. Därför tycker jag att man ska se dem som så, lyssna och försöka bemöta sakligt och med respekt för personen".

Jag håller helt med henne. Och konstaterar: Låter vi hatet vinna, är alla förlorare.

Mer läsning

Annons