Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I skuggan av förträffligheten

/

Annons

Jag skulle träffa en person för ett eventuellt samarbete, jag hade följt hen i sociala medier ett tag och läst den ena statusen efter den andra om smulor i datorn, sjuka snoriga barn som rusade runt i den lilla och inte alls så dyra villan och mödan att få till ett arbete i allt detta. Otvättat hår, slitna mysbyxor och en trädgård där allt vuxit vilt i evigheter på grund av tidsbrist. Ett så kallat vanligt liv.

Jag som arbetat som frilans i hela mitt liv, varit ensamstående med två barn i många år och därför varit i stort behov av både arbetsdisciplin och ordning och reda för att få något gjort, var smått imponerad av men också lite frågande till hur det gick, i den röran.

Väl hemma hos personen förvånades jag över den uppenbara ordningen. Huset var nyrenoverat och i mycket vackert skick. En barnflicka lekte med barnen i den välskötta trädgården. Kaffet dracks ur dyra kaffekoppar i keramik köpta på Svenskt Tenn. Datorn var betydligt nyare än min, jag som hamrade på en något åldrad stationär PC suckade av avund när jag såg den vita Macbook:en.

Det fanns inte ett spår av den röra som jag matats med i sociala medier och som om personen kunnat läsa mina tankar frågade hen;

"Har du städerska? Annars kan jag rekommendera min, hon är jättebra! 90 spänn svart i timman!"

Naturligtvis kan ingen kräva att den kollega till mig som ibland åker på ett kok stryk av sin make, den kollega till mig som blir bedragen gång på gång eller att den kollega till mig som allt som oftast blir för full, skall skylta med det. Jag förstår att människor anstränger sig för att visa upp ett så kallat lyckligt liv. Jag ser det hela tiden, det tror jag vi alla gör, jag tror också att vi bär förståelse för att det fungerar så här.

Vi vill inte visa vår sårbarhet. Det är djupt mänskligt. Men vad är det som gör att vi så gärna döljer våra privilegier? Och vad gör det med oss?

Handlar det om det faktum att våra privilegier inte ger oss känslan av att vilja göra skillnad utan snarare föder en känsla av förträfflighet?

"Jag har minsann kämpat hårt, gjort rätt för mig. Jag är minsann värd detta."

Som vore det en motsättning.

Jag tror att vi skapar ett problem, då vi undviker att tala om och visa våra privilegier. Jag tror att vi, när vi gör det, smiter ifrån vår plikt som medmänniskor. Därmed smiter vi ifrån hela idén med ett samhälle, hela idén med att vara människa.

Jag tänker att många delar med sig av smulor och snor för att slippa kraven på att slippa stå till svars. Men det finns verkligen ingen skam i uppfyllda drömmar och välbehag.

Skammen ligger i att tro att vi inte bär något som helst gemensamt ansvar för den som inte alls lyckats.

För den som inga drömmar har.

Att vi kan blunda för det, låtsas som att vi har det mycket sämre än vi i själva verket har.

Mer läsning

Annons