Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inget är för evigt

/
  • Krönikören liknar livet vid en tågstation, en plats som rymmer både lycka och sorg.

Annons

Så fick marken sin snö. Himlen fick sina fyrverkerier, de röda, de skära, de ­gröna och de blåa. Tolvslaget fick alla sina löften och kanske fick längtande läppar kyssas.

Tjugofemton fick sin början och tjugofjorton, sitt slut. Och likt snön som lämnar himlen för att falla som i en förälskelse för marken, lika hejdlöst lämnar vi det gångna året. Allt det som en gång var, kommer med all sannolikhet aldrig att komma igen. I detta faktum bor det både sorg och lycka. Jag vill återkomma till faktumet och dess två känslor men först en tripp i minnes­lunden.

Gemensamt kommer vi att minnas 2014 som året då Sverige inte fick ­vara med i VM, året då SD blev Sveriges tredje största parti. Björn Söder blev talman, fast ”inte min talman” som Dinamarca snyggt sa det.

Vi kommer också att minnas det som året då vi köpte Iphone sex, året då den legendariske Robin Williams dog, året då Zlatan fick sin ­nionde guldboll och året som Sundsvall fick ”Sundsvallsbron” och Stockholm, Norra Länken.

Vi kommer också att minnas alla de fruktans­värda kriser som varit och de som ännu råder. De som följer oss in i tjugofemton, som exempelvis inbördeskriget i Syrien där cirka 16 miljoner människor har drabbats. 16 miljoner, det är närmare dubbelt så många som bor i vårt trygga land, enkelt räknat för att få lite perspektiv på saker och ting.

Kanske kommer du att minnas 2014 som året då cancern kom tillbaka, eller som året då du separerade. Kanske var det året då du inte började ­träna, inte la ner rökningen, inte slutade stressa och ­inte umgicks mer med dina nära. Kanske jobbade du över ännu mer, stressade ännu mer, rökte ännu mer och kanske spenderade du ännu mindre tid med dem du älskar. Om du är en av dem, vill jag ge dig årets kanske viktigaste gåva – rätten att pausa. För när vi lär oss att pausa alla måsten och inser att vi inte är våra prestationer, först då kan vi se ­livet från dess ­rättvisa bild.

Men det är lätt att tappa fokus när man bombarderas av marknadsföring om vad det nya året ska innebära. Envist ska det symbolisera förändring av ­jaget, uppsatta mål och konstant framtidstänk. Och så får vi också ännu ett år där vi helt och hållet uppslukas av prestationsångest och åter igen inte kan leva i nutid. Men sanningen är att årsskiftet egentligen bara är en metafor som symboliserar det som en gång varit och det som komma skall. Och det som har varit, har ju varit och det som kommer, vet vi inget om.

Slutligen, åter till faktumet. Om livet var en plats, är jag övertygad om att det skulle vara en tågstation. För där bor både lycka och sorg. ­Kanske är det sorg över att lämna något och kanske är det lycka att få anlända till något. Likt livets alla dagar och metaforen av det nya året. Med det sagt menar jag att inget är för evigt, varken lycka, eller sorg.

Deniz Fryksell

Mer läsning

Annons