Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte längre odödlig – men jag gör det ändå

/

Annons

Solen gassade och hippien som bodde i ett öppet hus mitt i djungeln var underhållande. Han hade visat oss sin konst. Den bestod av en hög med skrot och plastdockor i sexställningar.

Jag trivdes för fullt på en träbrygga i hippiens gigantiska damm. Tills idyllen sprack. En illgrön trädorm ramlade ner från en gren och landade på fötterna på kvinnan som stod precis framför mig på bryggan.

Kvinnan gallskrek. Mitt hjärta åkte expresshiss upp i halsgropen. "It's not dangerous" sa hippien och viftade bort vår rädsla med ena handen.

Detta var bara en av alla ormar jag såg i Australien.

På ett ställe plockade managern upp en pytonorm som brukade kräla runt på campingen. Vi körde över en brunorm i the outback. På en strandpromenad låg en orm raklång och stekte sig på stigen. Den var smal som en godisorm, inte längre än två fot. Men jag tvärvägrade att gå runt den, hoppa över den eller försöka skrämma iväg den. Den låg där, jag stod där. På säkert avstånd och lite till.

Jag har länge varit rädd för ormar. En rädsla som har blivit värre och värre.

Jag minns när vi genade genom det höga gräset på åkern som låg mellan mig och min bästa kompis. Där brukade huggormarna ligga hoprullade och sola sig, och jag hade märken i flera dagar efteråt eftersom min kompis klämde åt min arm som en besatt. Själv var jag inte rädd.

Jag minns när jag skulle skoja med mamma. Hon stod i en mörk matkällare när jag lade plastormen på hennes axel. Och som hon skrek. Själv var jag inte rädd.

Sakta men säkert spillde deras rädsla över på mig. Den har fått gro, har växt sig större. Nu kan jag ta omvägar för att slippa se, spiller vin över hela soffan om en orm oväntat dyker upp på tv:n. Vägrar kategoriskt att titta på bilder på dessa monster.

Jag vågar inte heller kasta mig ner för de svarta backarna på snowboarden utan att svänga längre. Jag är inte längre lika obrydd av höjder. Jag har mer respekt för vatten än någonsin förr, är rädd att såras och rädd att misslyckas.

Jag är inte längre odödlig.

Men jag gör det ändå.

Rädslor får inte hindra mig att leva mitt liv.

Jag åker till giftormarnas hemländer och ger mig ut i djungeln. Jag klättrar högst upp och ignorerar svindeln. Försöker hinna ner för pisten före kompisen. Dyker på djupt vatten, kämpar mig upp till ytan när vågorna än en gång kastat omkull både mig och surfbrädan.

Det är väl vad som händer med oss när vi blir äldre. Vi blir mer rädda. Mer försiktiga inför vad livet har att erbjuda. Vi har lärt oss hur mycket som kan gå fel, hur jobbigt det är att kämpa sig tillbaka. Så det är bekvämare att bara rulla på i samma gamla hjulspår.

Bara det inte hindrar oss att leva våra liv. Bara vi inte låter rädslorna tar överhanden. Det är snarare det vi borde vara riktigt rädda för – att bli rädda för att leva.

Ett av mina drömresmål är Kalifornien. Förr eller senare ska jag dit. Där finns många skallerormar, har jag hört.

Linette Israelsson, ST-journalist som kan tänka sig att turista i ormtäta länder

Mer läsning

Annons