Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag är vaken – alltså drömmer jag

/

Annons

Dagdröm 1. Ett litet barn ramlar ner på spåret från perrongen. Tåg mot Mörby centrum är oroväckande nära. Kalabalik. Kaos. Jag är den enda som uppfattar situationen och eftersom jag i mina dagdrömmar är lika iskall och tränad som en top dog KGB-agent flyger jag ner på spåret, kastar upp barnet på perrongen, och häver mig upp på avsatsen igen som en helt okej gymnast. Det enda tåget lyckas köra på är min självdistans som blev kvar nere på spåret, för killen som är tillbaka på perrongen efter den tumultartade tiosekundersperioden är någon annan. En halvgud. Tom Cruise. Efter att Nelson Mandela och Jesus gratulerat mitt civilkurage med blommor rider jag in i solnedgången på Jolly Jumper. Slut.

Tåg mot Mörby centrum är här. Jag vaknar upp ur min dvala och åker till jobbet.

Dagdröm 2 inträffar oftast när jag har "Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag tror jag" av Bob Hund i lurarna. Under tio minuter vackra oljud till gitarrcrescendo som avslutar låten befinner jag mig på en ganska liten scen med mitt fiktiva band Ormarna. Inte en stor scen, utan mer en svettig, intim och creddig klubbscen dit bara folk som gillar jazz och ryska 1800-talsförfattare går. Även fast Ormarna inte spelar jazz (vi spelar Bob Hund tydligen) accepterar och beundrar ändå publiken oss för vi är ett sånt band som mer är ett konstprojekt än ett band. Och eftersom den avslutande kakofonin mer liknar en tavla av missljud än vad det liknar en låt så är vi hemma kan man säga. I låtens sista skälvande sekunder hamnar jag oftast på knä och halvt misshandlar gitarren mot förstärkaren för att få rätt rundgång. Det hela är väldigt transartat.

När låten är slut inser jag att mjölken är slut och viker av mot Hemköp. Dagdröm nummer 2 är färdig och det är jag också efter en dag i gruvan.

Vad vill jag ha sagt här då undrar ni kanske? Att jag borde medicinera? Jag vet inte riktigt. Jag tror ni går runt exakt likadant, fast i er egen sjuka bubbla. De här två scenarierna är för min del bara ett par av många dagdrömmar. Oftast rör det sig om mer vardagliga saker. Om att ett kundmöte går bra, eller att man får en kram av sin systerson när man kommer hem och hälsar på.

Någon etnolog sa någonstans att "rutiner är dagdrömmarnas moder". Vi passar på att zoona ut medan vi väntar på bussen, kör bil eller är på föreläsning. Det låter ju rimligt. Att tillåta sig vara någon annanstans än just de platser vi alltid är.

Den senaste minuten har jag skrivit det här, men jag har även varit på Krunegård-konsert på Münchenbryggeriet. Tydligen var jag där med en rätt söt tjej. Den dagdrömmen fick så lov att avbrytas. Klockan 8 i morgon går ett tåg mot Mörby centrum och jag måste vara på det. Känner jag mig själv rätt måste jag hinna rädda barn som ramlar ner på spåret också.

Mer läsning

Annons