Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag fann vad jag sökte, där på parkeringen

Annons

Jag har tänkt på det sedan åtta årsåldern. Faktum är att det var mitt första drömyrke. Det är väl inget jag talat om, men väl närt en dröm om. Varje gång jag yppat till någon att jag skulle vilja göra skillnad har jag fått svaret att jag ju redan gör det. Jag har fått tillräckligt många vittnesbörd om vad min musik betytt, för att förstå att det jag gör har bäring. Jag vet så väl att musik helar.

Chopins andra pianokonsert har jag lyssnat på varje gång jag inte trott att jag skulle klara livet, då jag tvivlat på att jag skulle överleva all sorg. Nog kan jag allt om musikens helande kraft. Men livet är ännu stort, vackert och väldigt svårt.

I det vill jag göra skillnad, på ett sätt så att jag ser det, eller åtminstone kan ana det.

Jag satt i bilen, på väg till ett möte då tanken slog mig. ”När jag väl parkerat skall jag googla på utbildningar.”

Det var i våras. Jag och Jonas hade pratat framtid, om min längtan, om hur jag skulle kunna tillägna mig en utbildning, förena det med det jag redan gör men i så fall skulle ägna något mindre tid åt.

– Vi som alltid pratat om att ha fosterbarn, sa Jonas. Familjehem. Det kanske är tid för det nu, om du pluggar och inte har för avsikt att ge dig ut på turnéer, utan bara enstaka jobb? Kanske kan vi förverkliga den drömmen, nu, tillsammans?

Jag fann vad jag sökte, där på parkeringen och började plugga. Sommaren kom med utredning på socialtjänsten. Vi kom fram till att jourhem, den akuta placeringen innan familjehemsplacering, skulle passa oss bäst.

I vår är jag färdig samtalsterapeut. Det är och har varit en underbar resa. Kanske för att jag längtat så. Eller så är det för att själva tanken på livet, som något som jag kan förändra, är förlösande.

En ljuvlig pojke har vi, en till kommer i morgon. På torsdag kommer min första klient.

Musiken är mitt mod och mitt hjärta. Skrivandet kan jag inte leva utan. Detta, min nya yrkesbana, känns som något som skulle vara. Som till slut fick komma. Jag vet inget om framtiden, precis som då när jag som åttaåring drömde. Jag tänker att det var en modig och bra strategi då, att bara drömma. Därför gör jag det nu.

Jag lär mig varje dag. I skolan och av livet. Av de jag har i min omgivning, min nya pojke inte minst. Honom lär jag det jag lärt av mitt åttaåriga jag.

– Du vet vart du ska. Gå dit.

Åsa Jinder

Mer läsning

Annons