Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag får äntligen se Gallagher

Annons

Äntligen kommer han. Jag har väntat i en evighet. Senast han var här var det som en del i den konstellation som hade gjort honom och hans bror så rika, dryga och supermassive kända som bara brittiska rockstjärnor kan bli. Jag kunde inte se dem då, och trots att Oasis hade stagnerat och blivit mer eller mindre irrelevanta för de flesta i mitten av 2000-talet, har det ändå lämnat ett vidöppet sår. Jag fick aldrig se Oasis. Jag fick aldrig se bandet som i en inte så liten mån gjorde att jag över huvud taget tyckte att musik var något att bry sig om. När jag var 18 ville jag nog inget annat än att röka Bensons, spela gitarr jättehögt och kunna säga att jag var från Burnage. Jag varken gjorde eller var någonting av det där, men ville så gärna.

Att vara en rockstjärna från Storbritannien innebär som bekant ett visst ansvar. Det handlar lika mycket om att balansera ett galopperande drogberoende som det handlar om att göra sig ovän med i princip varje människa man möter. Hela akten är naturligtvis naiv och inte så lite sökt, helt i konformitet av vad som förväntas av en efter ett halvt sekel rock'n'roll.

Men det finns också något extremt tilltalande av att yrke som mer eller mindre kräver att man har solglasögon på sig inomhus medan man går runt och skriker "bollocks" . Noel Gallagher spelar den här rollen till perfektion, och förutom att han är en fantastisk låtskrivare är det nog hans iver att vara den dysfunktionella rockstjärnan som gör att jag tycker om honom till en nästan osund grad.

I konsten att förödmjuka andra band och artister är Noel Gallagher en mästare. 2008 sålde han sitt sommarhus på Ibiza bara för att det låg för nära James Blunts hus. Han stod inte ut med tanken att Blunt var i närheten och gjorde ”fruktansvärd musik”. Det finns ingen som med samma precision kan förinta hela artistskap på det viset. I England är ju kulturen av kontroverser band emellan på en helt annan nivå än i Sverige. The Brits har i alla fall tidigare mer varit ett läxförhör för banden att gå an på varandra, än det varit en inhemsk musikgala. Oasis, och framför allt då bröderna Gallagher, var oftast top of the class när salvorna skulle delas ut. Jag tänker inte förstöra godbitarna genom trötta översättningar, utan rekommenderar i stället en tvåtimmars Youtube-spree där ni får elakheterna på äkta Manc i stället.

I början av juli besöker alltså Noel Gallagher Gröna Lund med sitt soloprojekt Noel Gallagher's High flying birds. Jag får äntligen se hans geni på riktigt. Trots att busen från Burnage har blivit 47, trebarnsfar och lite mindre supersonic brukar det fortfarande komma en hel del syrligheter. I sin hatt har han 25 år av hypnotisk brittpop att bländas av. Men kom igen. Det skulle inte göra ont om han hinner döma ut någon också.

Mer läsning

Annons