Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag fick besök av ensamheten

/

Annons

Fiskar upp plånboken ur ryggsäcken. Just när jag är på väg att lokalisera Icakortet glider den mig ur händerna. Det är inte första gången jag står i en kassakö och pengar, kontokort, rabatthäften och de små fotografierna sprids framför mina fötter.

Fasen! Om man ändå vore lite mer elegant och lite mindre fumlig. Och om jag ändå hade ett sådant där stilfullt, slimmat iphonefodral som bara innehåller telefonen och kontokortet.

För något år sedan stod jag faktiskt och klämde på ett men kände att jag inte var redo att byta ut den decimetertjocka. Den rymmer ju hela mitt liv. Förutom en slarvigt skött ekonomi, innehåller den en kalender, tummade bilder på mina barn och en solkig adressbok i miniatyr. Fast allt det där kan man ju ha i telefonen, tänker ni. Men det vet man ju hur det går med telefoner. Särskilt när de går sönder eller ska bytas ut. "Det här blir jättebra, allt kan föras över", säger telefonförsäljaren. Men när alla inställningar och uppdateringar är gjorda är telefonen lika innehållslös som en popcornskål efter fredagsmyset.

Särskilt gillar jag förresten den lilla adressboken. Den innehåller hela familje- och vänskapshistorien. Bakom tippex-kludd och svarta plumpar skymtar bröders och vänners bostadsbyten. Mina föräldrars flytt kan anas, liksom döttrarnas krumsprång sedan de dansade ut genom ytterdörren.

Apropå adressböcker har jag förresten fått påhälsning av Ensamheten. Den dök upp i form av ett par telefonsamtal och brev som får mig att inse att man ska hålla hårt i telefonnumren man har samlat på sig genom åren. En äldre man berättar att han vid minnesstunden efter fruns bortgång fick mängder av löften om framtida besök och inbjudningar. "Jag tänkte att om alla stormar in här har jag bara en limpskiva att bjuda på. Men det var ingen fara. Ingen kom". Efter några månader tog han sig själv i kragen och ringde upp de gamla vännerna som han och hustrun brukade träffa på surströmmingspremiärer och över middagar. "Men de skyller på alla möjliga sorters engagemang. De har inte tid att komma hit", säger han.

En annan äldre herre berättar att när frun hamnade på ett boende tystnade telefonen helt.

"Det är svårt. Man är ledsen och trött. Jag äter ensam, lägger mig ensam, sover ensam och gråter ensam", säger han.

Jag är inte dummare än att jag inser att det där även kan hända mig, och när jag ser den hopplöst otidsenliga plånboken ligga utfläkt på golvet känns det nästan som ett tecken.

Ett tecken på att det inte är börsen, adressboken eller de här männen det är fel på. Felet är att vi kan följa varandra under ett helt liv för att sedan helt plötsligt bli betraktade som helt passé.

Och om inte det adressboken lovar är sant, spelar det nog ingen roll om fodralet är elegant.

Mer läsning

Annons