Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag har inte haft så bra förutsättningar

Annons

Söker inom mig, försöker finna orden, men lyckas inte.

Vann en dikttävling som sexåring, blev Sveriges yngsta riksspelman på nyckelharpa genom tiderna som femtonåring, spelade på nobelfesten som 25-åring, vann Eurovision Song Contest som 32-åring, har sålt över 200 000 album, skrivit texten på årets låt på svensktoppen 2001.

Jag kan fortsätta. Ganska länge. Men jag tror ni fattar.

Ni som följt mig, läst mig, vet att jag kommer från en dysfunktionell familj.

Jag har med andra ord inte haft så bra förutsättningar. Omsorgen har brustit helt. Jag förstod tidigt att ingen skulle ta emot mig om jag föll. Min egna slutsats – fall för allt i världen inte. Det var övergivet ensamt och kallt att tvingas till den insikten. Den skavde inte, gjorde ordentligt ont. Men. Något inom mig sa att alternativet, att vägra gilla läget och i stället straffa mig själv skulle vara än mer smärtsamt. Så. Lucky me.

Ja, den insikten var min lycka. Jag gjorde inget för att få den, ingen hjälpte mig, den kom som en skänk, jag var bara ett barn. Tolv år.

Söker inom mig, försöker finna orden, men lyckas inte.

Följer intresserat samhällsdebatten och funderar kring uppfattningen att "det skall löna sig att anstränga sig".

Vad betyder det? Vem anstränger sig enligt vem? För en del, som jag, var det i högstadiet en ansträngning att gå upp på morgonen. Två saker tyngde själen så pass att kroppen kändes så tung att det nästan var omöjligt.

1. Pappa brydde sig inte om jag gjorde det eller inte.

2. Skulle jag möta min fulla mamma mellan hyreshusen på vägen till eller från skolan?

Min älskade bror, som är psykolog, kallar min styrka då unik.

Jag kan se det, när jag tänker tillbaka. I dag känner jag mig som de flesta andra, svag ibland, stark lite oftare.

Söker inom mig, försöker finna orden, men lyckas inte.

När jag läser om de som talar i de här termerna om ansträngning så läser jag;

– Se på mig! Kan jag så kan du! Vi måste kunna ställa krav på – (vad nu debatten rör för grupp av människor).

Men kan vi verkligen det? Alla hittar inte fram. Upp. Många går vilse. Andra anstränger sig alldeles otroligt mycket utan att de där som talar om att det skall löna sig, vare sig ser eller förstår. De är ju blinda för annan ansträngning än deras egen, blinda för andra utfall av ansträngningen än just deras. Jag kämpade utan att någon sa att det var viktigt, andra behöver höra det. Vi är olika, har olika förutsättningar, inre och yttre. Med en vildare föreställning om vad som är möjligt kommer vi lyckas befria varandra från de tunga bojor som föreställningen om vår oförmåga är.

Den manas inte av människor som vill spegla sin egen förträfflighet.

Jag söker inom mig, försöker hitta orden – alla hade kunnat anstränga sig som jag- men lyckas inte.

Åsa Jinder

Mer läsning

Annons