Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag hatar ordet "brukar" lika mycket som rasism och sexism

Annons

Jag hatar ordet "brukar". Jag vet, hatar är ett starkt ord. Men är det någonting, förutom rasism, sexism, homofobi, pedofili och krig som jag hatar – så är det ordet brukar. Det började när jag var 16 år gammal.

Jag hade precis börjat gymnasiet och visste svaren på all världens frågor. Och jag ifrågasatte allt. Precis allt. Varför sitter jag alltid på samma plats vid matbordet? Varför gör jag si, och varför gör jag så? Efter några sekunders tankeverksamhet kom jag fram till svaret. För att jag brukar göra det. Så enkelt var det.

Jag var nog en väldigt jobbig 16-åring, bitvis i alla fall. Hade jag blivit tvungen att stå ut med mig, hade jag nog blivit enormt provocerad av mig varje sekund. Jag hoppas och tror däremot att jag ändrats väldigt mycket sedan dess. Det har ju trots allt gått ett par år.

Men ordet "brukar", ja det forsätter jag att hata. Kanske ännu mer nu än då faktiskt.

Det hintar om ett mönster som inte bryts, bara för att man börjat göra på ett visst sätt. Men bara för att jag alltid gjort si, betyder det inte att det är bra. När man bara fortsätter på samma gamla tråkiga inslagna väg försvinner kreativiteten. Och då försvinner glädjen. Ni hör själva, ingen fin framtid.

Men samtidigt verkar alla vara förtjusta i det där "brukar". Det är nog en slags säkerhet och bekvämlighet som ligger till grund för våra mönster och gudarna vet vad som skulle hända om vi bröt dem.

Eller ja, inte bara gudarna. Jag vet också. För ni ska veta att jag inte bara ifrågasatte min plats vid middagsbordet. En kväll när middagen stod på bordet, satte jag nämligen på den plats en av mina systrar brukade sitta på. Jag såg förvirringen i min systers ögon. "Varför sitter du på min plats?" Och jag hörde frustrationen i min moders röst. "Kan vi inte sitta som vi brukar göra?"

Trots mina ivriga argument till varför det var så fel att vi alltid skulle sitta på samma plats, fick jag ändå inte min vilja igenom. Jag satte mig på min vanliga plats.

Som sagt, jag har växt upp en hel del sedan dess. Mognat, hittat mig själv och allt det där.

Men mina argument är fortfarande lika ivriga. Jag vill inte göra något för att jag brukar göra det, utan för att jag vill och för att det känns som det bästa alternativet. Jag vill kunna styra över mig och mina handlingar fullt ut, inte bara glida med och sluta tänka eller ifrågasätta.

Men för er som undrar: Jag sitter fortfarande vid samma plats vid matbordet – även om det är ett annat matbord i ett annat hus. Jag intalar mig själv att den platsen faktiskt är bättre än den min sambo sitter på.

Sara Carlzén

Som gärna bryter mönster.

Tidigare krönika:

Tänk dig världens ledare i en klämkäck musikalscen à la Sound of Music

Mer läsning

Annons