Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag omfamnar känslan av att allt kommer bli bra – tacka Island för det

/

Annons

Klockan nio i kväll spelar Island mot Frankrike i fotbolls-EM och det är underbart. Hur det än går är det underbart, mest underbart är det förstås om Island vinner, men det är underbart hur som helst.

Det är sällan den där känslan kommer, att allt är bra och att allt kommer att bli bra oavsett vad som händer, men nu har jag den och jag kramar den så hårt jag bara kan.

Sällan förresten? Den kommer väl egentligen aldrig, den där känslan? Möjligen när man är nykär, men det är ju som bekant ett sjukdomstillstånd. Då är man inte tillräknelig. Nu är jag frisk och klar och vid mina sinnes fulla bruk. Jag är inte förälskad och inte galen, men ändå fullständigt onyanserad, bekymmerslös och lycklig.

Vid vilka tillfällen känner man någonsin så? Och inför vad?

När man är barn kanske, vid leken i sanden i lekparken. Det är ju ett klassiskt exempel. Men då finns alltid också en oro över något, över att leken snart ska ta slut, att man måste gå hem och äta, eller att en dum unge river allt det fina vi byggt, alla vägar och hus och små broar av glasspinnar.

Så, nej. Jag letar och letar men finner inget utom en enda sak. Och då är vi tillbaka vid Islands fotbollslandslag och kvällens match mot EM:s värdnation Frankrike.

Jag har läst en hel del kvasiintellektuell dynga om sport och de känslor den frambringar men här sitter jag nu, med en osårbar glädje av en sort som jag faktiskt inte kan hitta någon annanstans, och det tack vare fotboll. Eller kanske mer tack vare berättelsen om det omöjliga, om det fantastiska. Och dessutom angående något som trots allt inte är på allvar, vilket kanske är ingrediensen som gör lyckan så ren.

Det finns inget mörker här, inga faror. Det finns det när jag tänker på barnen. På familjen. Den glädjen blir aldrig riktigt fri från sin motsats. Från tankarna på allt som kan gå så fruktansvärt illa. I berättelsen om Island i fotbolls-EM 2016 står inget på spel. Laget från den lilla vulkanön har i sanning allt att vinna och det smittar av sig.

I kväll kan vi inte förlora, vad som än händer. Det är en sällsynt och alldeles underbar känsla. Jag undrar om jag någonsin kommer att få uppleva den igen.

Håkan Norberg

Tidigare krönikor:

Det där kan ju en sexåring göra

Värmen får moralen att ruttna

Är det alltid SJ:s fel?

Ett glas tallbarrsvatten, tack!

Mer läsning

Annons