Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Johann Sebastian Bach – det närmaste himmelriket man kan komma

/

Annons

Påskdagsmorgon. Den livgivande vårsolen som de senaste dagarna flödat in genom köksfönstret och förgyllt mitt morgonkaffe lyser i dag med sin frånvaro. I stället strömmar annan värme ur min gamla radio, nämligen Johannespassionen av fader Bach. Om jag hamnade på en öde ö och fick önska mig vilken musik jag skulle vilja ha med mig skulle jag tveklöst välja Johann Sebastian Bach. I mina öron är det trösterik och hoppingivande musik som förmedlar lugn och harmoni, det närmaste himmelriket man kan komma.

Nu tror jag ju visserligen inte på något himmelrike, men den här helgen ger ju anledning att fundera över andliga ting om man är lagd åt det hållet. Jag minns tiden då långfredagen verkligen var en lååång dag. Allting var förbjudet och stängt, affärer, restauranger, biografer. Man fick knappt skratta. Jag vet inte när restriktionerna kring långfredagen togs bort, men det sitter fortfarande inpräntat i mig trots att vi inte var särskilt gudfruktiga hemma.

Religion är till för de enfaldiga sa min far vilket jag på senare år kan tycka var väldigt enfaldigt sagt av honom. Varmt troende personer som till exempel Dag Hammarskiöld eller Nathan Söderblom kan knappast beskyllas för att vara enfaldiga. Båda arbetade i fredens och mänsklighetens tjänst i sann kristen anda.

Det framkommer i statistiken att de mest sekulariserade länderna kännetecknas av hög levnadsstandard och hög utbildningsnivå. Vi har mer eller mindre avskaffat Gud. Vi klarar oss utan honom. Det är kanske inte så konstigt att människor i fattiga länder med kvinnoförtryck och ofrihet klamrar sig fast vid allt som finns att tillgå, en gud, ett hopp om en drägligare tillvaro.

Allt fler i världen är icke-troende kan man läsa i påskdagens ST. Sverige toppar statistiken tillsammans med länder som Danmark, Frankrike och Japan. Kan det vara orsaken till psykisk ohälsa och allt hat i samhället. Många har tappat fotfästet i tillvaron. Även om man inte tror på skapelseberättelsen och jungfrufödsel och sådant har vi väl ändå med oss vissa kristna värderingar som utgör vårt kulturarv och som bygger på medmänsklighet och det självklara att behandla din nästa som du själv vill bli behandlad. Eller?

Tillsammans med mina afrikanska invandrarelever kunde jag ibland känna mig som en dålig människa när jag bekände min otro. En kille från Tanzania kom bekymrad till mig en dag och var ledsen för min skull. ”Du som är en sådan god människa och hjälper oss så mycket, jag vill inte att du ska brinna i helvetet”. Det var onekligen rörande omtänksamt, men jag lugnade honom att jag inte var rädd för det. Brinner man någonstans är det snarare här i jordelivet som helvetet finns.

Jag blundar och lyssnar på fader Bach igen, Erbarme dich, förbarma dig.

Lisa Lindström

Mer läsning

Annons