Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kastas porslin stänker skärvor alltid på barnen

Annons

De där två har snart gått skilda vägar, tänker jag. Framför mig på trottoaren har jag ett par och det är uppenbart att de är ovänner. Rätt vad det är stannar de till, mitt i granatelden. Det blixtrar och slår gnistor. Orden sprutar ur dem. Undrar hur många gånger folk har haft samma tanke om mig och mannen som jag lever med. Jag har ju kastat en del porslin, även om det har blivit lugnare med åren.

Åsikterna om vad som är bra och dåliga förhållanden är många. ”Jag skulle aldrig kunna leva i en relation där jag inte känner mig sedd varje dag”, säger en kvinna jag just har lärt känna. Själv undrar jag om det verkligen finns folk med sådan synskärpa. ”Vi har aldrig bråkat”, säger en annan väninna om sig och maken. Den sortens uttalanden gör mig också helt förbluffad. Aldrig bråkat? Herregud … Har de inte haft de där tysta perioderna heller? Har de aldrig surat och bestämt sig för att tiga tills den andre klämmer fram en ursäkt. Har de inte gråtit eller skrikit, aldrig kastat porslin? Har de aldrig känt att allt är förstört men innerst inne hoppats att det ska gå att återskapa något ur det som känns som en ruin. Att det ska överlämnas en bukett blommor ur något som ter sig som en stenöken. Och har de aldrig upplevt det som kan komma sedan, när uppgivenhet och förtvivlan har ersatts av förståelse och försoning? När farhågorna försvann med det sista hotet och fredsförklaringen ledde till förhoppningar och framtidstro.

Hälften av alla äktenskap löses upp och det är väl inget konstigt med det. Ibland sätter sig livet på tvären och människor är inte alltid som man tror. I tider av jämlikhet och oberoende finns dessutom ett val att göra. Varje dag, om man vill. För en del tar relationen slut i samma veva som de första olikheterna uppdagas. För andra står förhållandet för något mer bestående, ständigt pågående. För en del är ett äktenskap en juridisk institution. För andra handlar allt om attraktion. Ibland kan början på slutet vara ett bråk på en trottoar. Andra gånger mynnar bråket ut i något brokigt och berikande, men som kommer att bestå.

En man berättade nyligen om en uppväxt kantad av våld och svek. Misshandeln drabbade honom, hans syskon och deras mamma. När han sedan själv träffade sin blivande fru sa han att den dag han höjde handen fick hon lova att lämna honom. För hennes skull, hans egens och barnens. Han var fast besluten om att bryta ett mönster men det krävdes att båda tog ansvar. Idag är barnen stora och han har aldrig höjt handen.

Själv bör jag nog låta bli att analysera andras kärleksrelationer. Har inga synpunkter på vad som är rätt eller fel. Har inga råd att ge. Men om paret på trottoaren har barn hoppas jag att striden är över när de nått fram till sin port. För har man barn och kastar porslin stänker skärvorna alltid på dem. Och alla har rätt till ett fredligt hem.

Katarina Vikström

Mer läsning

Annons