Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsten att ge, ta emot – och hålla liv i minnen

/

Annons

Våren kom och försommaren innan vi visste ordet av. Som vanligt.

Det var blommor på marken och på träd och buskar. Och tiden mellan hägg och syren tycktes stå stilla. Allt verkade som vanligt.

Jag tillhör kategorin människor som försöker njuta, även om det regnar och blåser, som i år, då dofterna hade svårt att nå fram.

Kanske var det en föraning om att allt ändå inte alltid blir som vanligt. Efter den här sommaren aldrig mer.

För det händer ju – och nu hände det mig och min familj – att döden gör sig påmind. Mitt i allt det vackra, spirande och livskraftiga i naturen släcks mänskliga liv. Krafter tar slut. Och innan den här veckan är slut tar vi farväl av min mormor och trots att hon var gammal och det är livets gång är det något som fattas mig och även om jag inte skriker som Mattis i Ronja Rövardotter, när Skalle-Per tagit sitt sista andetag, så är det lättare än någonsin att identifiera sig med Astrid Lindgrens rövarhövding.

Döden får oss alltid att gräva litet djupare i ens eget inre. Jaget, livet, sammanhanget – och livets gång, som inte är något man viftar undan som en irriterande sommarfluga.

Blev det trist nu? Orkar ni inte läsa mer?

Synd, för jag tror faktiskt vi behöver reflektera litet mer över livets mening. Som naturligtvis känns och ser olika ut, beroende på vilken slags person man är eller har blivit, eller vart på livscykeln man befinner sig.

Men på djupet då? Vad förenar oss i sorgen eller glädjen?

Efter att ha fått uppleva två fantastiskt fina och känslosamma sommarbröllop de senaste tre åren blev det den här junimånaden något åt andra hållet.

Om det på något sätt förstör sommarkänslan?

Nej, varför det. Jag är bara tacksam över att få ta farväl av en av de personer som betytt mest för mig, från det att jag föddes och döptes på BB fram till dags dato, mitt i semestern och under den tid på året som jag gillar allra mest. Då jag på samma gång njuter och förfäras över att tiden trots allt inte står stilla…

Det finns tid för eftertanke och jag minns hur mycket som helst, förstås. Lek och allvar, historier från förr och personliga visdomsord, utdelade i all välmening.

Så tar jag mig en titt på skorna och hör plötsligt orden, som blivit allt viktigare med åren: Tänk på vad du har på dig, man ser på skorna vad det är för en karl!

Jag ler och tänker: Första intrycket, ni vet. Hur ska man nå och beröra någons inre om ytan skrämmer bort?

Jag vet inte vad jag kommer att lämna efter mig. Men det blir nog något som plötsligt dyker upp i någons tankar.

Livets gång och stunder av reflektion hjälper mig förhoppningsvis att säga och göra saker som får någon att le och inse att den som alltid funnits, men nu är borta, ändå finns kvar. Bakom ytan.

Tidigare krönikor:

EM över – vad ska vi då samlas kring?

Tänk om ljuset och värmen kunde gå hand i hand

När kommer nästa våg av pojkar med namn som Roland?

Ingen kommer undan politiken – och så har det alltid varit

Mer läsning

Annons