Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsten att läsa en nobelpristagare

/

Annons

I dessa nobelpristider kan det vara på sin plats med några egna funderingar om Nobelpriset i litteratur. Var det inte journalisten Gert Fylking som alltid utropade Äntligen! när vinnaren av Nobelpriset i litteratur tillkännagavs. Därmed ville han ironisera över att priset nästan alltid gick till en författare som de flesta av oss aldrig hört talas om ännu mindre läst. När man läser årets nobelpristagare, Patrick Modiano, så inställer sig snart frågan, varför har denna författare fått priset? I motiveringen till priset står det: För den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens ljusvärld.

Modiano har anklagats för att alltid skriva samma bok om och om igen, nämligen om ockupationsårens Frankrike, men har samtidigt fått beröm för sina fina skildringar av staden Paris. Men om man nu inte är så intresserad av staden Paris gator vad vill man då ha? Jo, handling. En tes som alltid drivs i skrivarkurser är, har du ingenting att berätta – skriv inte! Efter tre kapitel av Modianos "Nätternas gräs" är man redo att slänga boken i väggen. Sedan blir den lyckligtvis lite intressantare. Och varför ska alla romaner i dag vara så tjocka? 500 sidor är inte så ovanligt. Finns det ingen som har hört talesättet i begränsningen visar sig mästaren?

Förra året fick den kanadensiska författarinnan Alice Munro Nobelpriset.

Hurra, ropade många, däribland jag. Nu fick för första gången någon priset för sina noveller. Lätt att läsa, lätt att förstå, bara att njuta. Att hon var kvinna gjorde ju bara saken bättre. Men efter ett antal noveller börjar jag märka att jag glömmer bort dem. Till detta kommer dödssynden, som jag ser det, att inte ha något riktigt slut utan plötsligt är läsningen över. Det är precis som när man sett en film i två timmar och sedan inte får reda på hur det går. Icke desto mindre hoppas jag att fler novellister får priset.

År 2002 fick ungraren Imre Kertesz Nobelpriset. Han har bland annat skrivit den självbiografiska romanen "Mannen utan öde". Som liten pojke under kriget hamnade Kertesz i koncentrationslägret Auschwitz. Det blev en intressant bok. Att han dessutom beskrev sin fängelsetid i positiva ordalag skilde boken från andra i samma genre. Nu visade det sig att Kertesz bara tillbringat ett par dagar i Auschwitz, vilket ju kan räcka när man besöker helvetet, sedan hade han skickats vidare till lägret Buchenwald där han hamnade på lägersjukhuset och fick egen säng.

Ska man bli nobelprisvinnare ska man ta god tid på sig att beskriva natur och miljö. Att ägna ett par sidor åt att beskriva mulen på en häst är inte helt fel men däremot att gå rakt på sak och hålla lite tempo. I dagens läge, där deckarförfattare, inte minst svenska, använder ett fint språk, är det bara att invänta tills den första deckarförfattaren får Nobelpriset. Litteraturpriset väcker alltid debatt och så kommer det säkert att förbli.

Mer läsning

Annons