Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsten att våga sig på en förändring

Annons

Vintermörkret har fullkomligt slukat mig och tröttheten är ett faktum jag inte kan blunda för, även om det tycks vara det enda jag vill göra nu, blunda alltså. Under mina gröna vilar två stadiga ICA-kassar och energin till annat än måsten i det vardagliga hamsterhjulet är icke-existerande. Jag drömmer mig tillbaka till en av mina morgonpromenader från i somras. Jag gick längs vattnet vid Hammarby Sjöstad och det var något alldeles poetiskt över vyn av de nybyggda husen med perfekt arkitektur som någon klottrat graffiti på. Som en slags metafor av livet.

Eftersom att jag skriver öppet om ämnen som tenderar att väcka känslor får jag ta en del diskussioner. Jag skriver till exempel att producering och konsumering av animaliska produkter är klimatets största hot och LCHF-sekten bland andra ser rött, för den faktan passar inte in i deras livsstil. Jag skriver om rasismen som man försöker förkläda i en fin kostym, jag klär av den och SD-anhängarna skyndar duktigt att prata bort järnrör, hakkorssymboler och otaliga rasistiska uttalanden för att i stället ställa utsatta grupper mot varandra. Och för att inte tala om alla diskussioner jag gett mig in i, i olika kommentarsfält på Facebook.

Men det tycks vara så, att oavsett om jag skriver om det ena, eller det andra, eller bara diskuterar på fejjan, så har min motdiskutant ofta samma gemensamma nämnare – en slags förändringsvägran. Det genomsyrar hela diskussionen och det är tydligt att man inte egentligen har något intresse av information och fakta, snarare än att hitta potthål man vill få mig att falla i. Det blir som en dålig repris av en politisk debatt där man sällan tycks kunna vara saklig utan istället hoppas på att få någon annan att se lite sämre ut än en själv. Men man vill också försvara sin åsikt, till varje pris, även när den möts av starkare argument, fakta och tydligare information. Och jag undrar, varför är man så anti förändring?

Men förstå mig rätt, jag välkomnar olika åsikter för jag hoppas, och tror fortfarande, att så länge vi diskuterar, så länge bryr vi oss. Men vi måste öppna våra sinnen för förändringens makt att förbättra. Och det slår mig ibland, hur lite man egentligen vet om livet, som när jag pratar med min vän som flytt från Irak, han har sett båda sina föräldrar bli mördade av terrorister och så har vi mig, jag som aldrig ens har sett ett riktigt skjutvapen. Då blir det så påtagligt hur olika liv man kan leva och att det aldrig någonsin kommer att finnas bara ett rätt sätt.

Men tillbaka den där sommarmorgonen i Hammarby Sjöstad, för mitt i myllret av klotter och graffiti, har någon skrivit en snirklig text med svart penna: "Those who cannot change their minds cannot change anything".

Deniz Fryksell

Tänker varje dag som Maggio, att Hädanefter, ska jag vara bra.

d.fryksell@gmail.com

Mer läsning

Annons