Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Den människa de kom till jorden för att vara

Annons

Jag ser det hela tiden. Jag har sett det i hela mitt liv. I det uppdrag jag har som jour och familjehem är det tydligt. Barn som sveper in i den ena känslan ena dagen och inlevelsefullt berättar om den för att nästa dag svepa in i nästa känsla och berätta om den precis lika övertygande inlevelsefullt.

En omgivning som suckar och tröttnar på att vara lojala med denna uttröttande ambivalens.

Att vilja ha en förälder, men aldrig finna den ansvarsfulle, stödjande, skyddande. Utan någon annan, och försöka älska den.

Jag ser det hela tiden. Jag har sett det i hela mitt liv. Barnaskaror som försöker överleva utan hjälp, barn som inte orkar, som sluter sig, som inte ber om hjälp. Som ber om hjälp.

– Jag vet inte vilken ände jag skall börja. Det är för tungt, plötsligt. Allt. Fattar inte vilken tråd ska jag dra i?

Den stora tröttheten efter ett liv fyllt av ansvar över de som inte själva kunnat ta ansvar. Efter ett liv av förhållning till människor vars livsmönster är uttröttande att anpassa sig efter.

– Du skall dra i tråden som är du. Det är dig du behöver fokusera på. Det är bara dig själv du kan förändra. Så är det för alla.

– Men ...?

– Så är det för alla.

Det stora tvivlet. Rullar jorden verkligen sitt varv ändå?

Som om hen någonsin gjort någon skillnad, förutom då det behövts skjuts eller fattats 500 kr. Eller en axel att luta sig mot, då det skall sväras på att minsann aldrig mer göra om det som gjorts om och gjorts fel i åratal.

Den komplicerade rollen. Att finnas, att hjälpa och stödja. Att offra. För någon som inte behöver just detta.

För någon som behöver få klart för sig att hens liv bara kan förändras av en enda person. Som därför behöver knyta an till sig själv. Undvika de upptrampade stigarna, de tänkta tankarna om vem som bär skuld för vad. Finna sitt ansvar. Så att andra kan få ro att ägna sig åt sitt.

Jag ser det hela tiden. Jag har sett det i hela mitt liv.

Den stora ambivalensen som gör att krig startar i hjärtat, att motsättningar föds och sorgen växer för varje dag. Medberoende själar som behöver finna nya riktningar, som behöver möta sitt innersta jag.

Den där de för länge sedan övergivit till förmån för någon som också den övergivit sig själv.

Den människa de kom till jorden för att vara.

Åsa Jinder

Riksspelman, författare och hundägare.

Mer läsning

Annons