Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Finns det något vackrare än en blåsippsbacke?

Annons

Blåsippan ute i backarna stå, niger och säger att nu är det vår … Är det någon i den unga generationen som får lära sig Alice Tegners underbara barnvisor? Har dagens ungar varit i skogen och sett en blåsippsbacke över huvud taget? Det undrar jag ibland.

För mig är det ett måste att ta mig ut i skogen även om det numera är förenat med vissa strapatser. Om det så är det sista jag gör innan jag lägger näsan i vädret, måste jag ut i skogen en vårdag för att ta del av detta naturens under med skira gröna slöjor och marken täckt av vitsippsmattor. Har man tur lyser det till av blått också. I skogen ovanför där jag bor har de senaste årens stormar märkligt nog medfört att blåsipporna har förökat sig medan resten av skogen ser bedrövlig och skövlad ut.

Finns det något vackrare än en blåsippsbacke? Själva ordet är bara det som balsam för själen. Löftesrik. Förhoppningsfull. Belöningen efter en lång och tung vinter. På mina, numera sällsynta, vandringar i skogen möter jag nästan aldrig en människa. Vi nordbor har ju ord om oss att vara ett naturälskande folk, men var är alla människor? Någon enstaka svettig joggare med lurar i öronen kan möjligtvis stånka förbi, men de tycks varken höra eller se naturen omkring sig. Och barnen, har de någonsin sett en blåsippsbacke? Är det bara dataspel och Facebook som gäller, det enda saliggörande?

Det är ju föräldrarnas ansvar, men dagens unga föräldrar är ju den första generationen av de riktigt frälsta. Så jag är rädd att de prioriterar att pilla på sina asociala apparater framför att ta med sina telningar ut och pilla bland blommor och blader i naturen i stället.

Jag försöker minnas hur det var när mina barn var små eller när jag själv var liten. Vad gjorde vi när det inte fanns tv eller mobiler eller dataspel? Det man inte vet om saknar man inte. Vi hade inte långtråkigt för det. Under mina norska barn- och ungdomsår var det mycket utomhusliv som gällde, både sommar som vinter gick man på tur. Det följer med modersmjölken i Norge. Det blev därför något av en chock när jag flyttade till Sverige som 16-åring och alla ungdomar hängde på stan och verkade allmänt fjantiga i mina ögon.

När mina egna barn var små var det också mycket utomhusaktiviteter. Det var väl inte alltid så populärt med skidturer i femton minusgrader, men de blev härdade. Sommartid var det Stockholms skärgård hos mina svärföräldrar som gällde, och där blev barnen båtfrälsta. Själv föredrar jag fjällvärlden. Huvudsaken är att man kan njuta av och uppskatta både en glittrande fjärd med vita segel och en svettig vandring ovanför trädgränsen med en åtråvärd fjälltopp i sikte.

Jag har inte så stora krav på livet längre. Det kan räcka med en skogsvandring till min blåsippsbacke för att göra mig lycklig. Och jag klarar mig alldeles utmärkt utan någon mobil, den har jag enbart med i händelse av nödsituation.

Lisa Lindström

Mer läsning

Annons