Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Framtidstro och ett sargat hopp i syrenernas tid

/

Annons

Gud som haver barnen kär, nu är sommarlovet här. Nej, jag tror förstås inte att Gud, om han nu finns, kan uppfylla alla önskningar när det gäller badutflykter, brännboll, sovmorgnar och sena familjemiddagar i kvällssol. Men jag tror inte heller att jag har något att förlora om jag ber en liten bön för att så många skolelever som möjligt ska få den sköna, gröna ledigheten som de kan tänkas behöva, efter ett långt och slitsamt läsår med essäer och ekvationer.

I år har jag inte köpt någon studentpresent. Vad jag vet har vi ingen ung människa i den närmaste kretsen som tar studenten i år. Annat var det när döttrarna och deras kusiner var i den åldern och vi sprang runt på två, tre bjudningar per kväll. Det var smörgåstårta i en trädgård, buffé på en annan familjs altan och kaffe och tårta på nästa ställe.

Fast när jag snörar på mig skorna och tar en joggingtur en sen eftermiddag ser jag de lövade entréerna, dukningarna och ballongerna vid några av husen jag passerar. Flaggor vajar under ett klarblått himlavalv och längs husfasaderna ropas det från rabatterna att den blomstertid nu kommer. Juni är verkligen förväntningarnas och förhoppningarnas färgstarka månad.

När jag joggar fram längs gatan minns jag också en morgon för några år sedan. Även den händelsen utspelar sig i syrenernas tid. Jag har just kommit till jobbet och sitter och skriver en notis om att natten har varit lugn. Studenterna har skött sig fint, enligt polisen. Då plötsligt kommer samtalet. En ung pojke har avlidit i närheten av järnvägsstationen efter att ha klättrat upp på en tågvagn där han hamnade för nära elledningen. Sällskapet hade tänkt gena över spåret. Han och hans kompisar var upprymda och fulla av framtidstro. Det är nästan för mycket att ta in, även för mig som inte känner den unga studenten. Hur ska det inte vara för pojkens familj och nära vänner? För dem kanske juni fortfarande är det släckta hoppets månad.

En annan försommar jobbar jag och ett par kollegor intensivt med en artikelserie om missbruk bland unga. Larmrapporterna har duggat tätt och serien inleds med bilder på sex föräldrapar som håller upp fotografier på sina döda barn. Alla dödsfallen har någon slags koppling till droger. Den där smärtsamt brutala tidningssidan, med alla modiga mammor och pappor som vittnar om hur lätt livet kan gå sönder, har också för evigt präntats in i mitt minne.

Och så har vi det som hände härom dagen. Det lika ödesdigra som oåterkalleliga fallet från ett lastbilsflak när livet var som allra bäst, som den unga studentens pappa uttryckte det.

Så Gud som haver barnen kär, nu är sommarlovet här. Och om du har ett finger med i spelet: Visst ser du den som liten är?

Läs även: I drogkampens spår

Läs även: Vad bär körsbärsträdet på för hemlighet?

Läs även: Vi måste hitta lösningar när unga själar krampar

Mer läsning

Annons