Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Talförbudet vände upp och ned på allt – vem är jag om jag inte pratar?

Annons

"Jag rekommenderar dig röstvila". Orden är läkarens efter att jag gått två månader med hes stämma. Att vara tyst borde inte vara så dramatiskt, jag menar; det är väl bara att låta bli att prata?

Näpp.

Så enkelt var det inte. Inte för mig…

För mig blev det en vecka som väckte galet mycket funderingar. Jag har insett, att om jag möter människor med tystnad så får jag rätt mycket tystnad tillbaka. Och för mig kändes det obekvämt, som ett utanförskap.

Och det väckte frågor. Om jag inte tar plats, vem är jag då? Hur syns jag då? Finns jag inte?

Dessutom var det vansinnigt tråkigt. Jag vill ju prata strunt med okända människor jag möter, jag vill spontant ge beröm för en fin tröja eller fin frisyr, eller bara kolla hur nån annan mår. Jag vill också protestera när jag tycker att någonting är fel, eller styra upp när barn smiter förbi andra barn i köerna på leklandet. Hur gör man det om man inte pratar?

Och så började jag fundera på hela mitt liv. Jag ser ju mönstret klart och tydligt. Jag minns i gymnasiet när min tystlåtna bänkgranne ständigt viskade svaren på lärarens frågor till mig. Och vad gjorde jag då? Jo jag räckte självklart upp handen för att svara, för HALLÅ, jag visste ju svaret, då kan man ju inte vara tyst!

Läraren var inte dum, han såg så klart hur det gick till och han uppmanade oss att sluta. Men min bänkgranne ville verkligen inte prata inför andra, så inte pratade hon mer för det. Hon var tyst i stället.

Själv lyckades jag vid ett annat tillfälle med konststycket att skriva ett riktigt uselt resultat på ett historieprov. Sämst av elva årskullar minns jag till och med. Men eftersom jag var intresserad och delaktig på lektionerna så fick jag ändå en trea av fem i betyg innan det var färdigt.

Jag försöker förstå hur andra känner. De som inte pratar offentligt, i grupp eller med okända, de som inte tar plats med hjälp av rösten, de som talar ett annat språk än mitt. Rimligtvis borde det bubbla lika mycket åsikter i deras kropp, som i min? Men vad gör man med alla känslor? Jag förstår inte?

En sak är jag förresten riktigt stolt över efter den där tysta veckan. Jag lyckades faktiskt genomföra en fotbollsträning med 15 tioåriga grabbar med hjälp av förberedda lappar, så man behöver ju uppenbarligen inte prata hela tiden. Jag hade förstås ett starkt vapen som kan ha spelat in; på min sista lapp stod det att de skulle få en hemlig belöning om de skötte sig…

Li L'Estrade

Hemmakär och jordnära med en stark kärlek till landsbygd och rötter

Mer läsning

Annons