Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lär dig leva vinter genom Mumintrollet 

/

Annons

Det här är första vintern som icke-Kirunabo. Jag minns detta av alla vintrar jag mött: Har frusit så tankarna frostat ihop sig till en trasslig trädkrona i olika nyanser av vitt.  Suckat utomhus över kylan och andedräkten har letat sig uppåt ansiktet och landat som frost på ögonfransarna.  Den unga staden Kiruna ligger granne med overkligheten i nordligaste norr och Kung Bore regerar.  Det är en stad i nästan evig snöfest, marken kan vara vitt klädd i början av juni och så kan snön komma på kortvisit redan i september för att sedan etablera sig ordentligt efter någon månad eller två. Som Kirunabo blir man verkligen varse om snöns starka egenskap, att snön kan bestämma sig för att inte ge sig – utan bara komma och komma och sedan vara – vara kvar.  En sådan efterhängsen gäst blir man less på efterhand, det är i sin absoluta överdrivenhet. 

Det var flytten från Kiruna till Härnösand som krävdes för att jag verkligen skulle förstå – verkligen begripa vintern oskuldsfulla vackerhet. Ibland krävs distans för att saker och ting ska klarna, avstånd kan få sakers konturer att bli extra vackra. Att gå i stövlar i ett grått och regnig november i nya hemstaden – och sedan få exakt samma väder nästan hela december gör att naturförhållandena i Kiruna framstår som lite ljusare – lite krispigare. Vinterstaden blir i minnet vackrare än vackrast – kan hända att det är något förskönande och i ett sentimentalt sken. Jag håller den tolkningen öppen… 

När snön äntligen kom till Härnösand som vackra små stjärnor som äntligen lyste upp marken, var jag tvungen att fira det underbara. Läste Trollvinter av Tove Jansson - hon som skulle fyllt hundra år under 2014. 

Det gäller att komma i rätt stämning. 

Och i boken är den en till som upptäcker vinterns idé- Mumintrollet. 

Egentligen sover Mumintroll från november till april för att sedan vakna upp lyriska och utsvultna på livet under våren. Men Mumintrollet vaknar upp ur traditionen och kan bara inte somna om. Den sovande eran är förbi – något är ovillkorligen förändrat.  Det är till en början hemskt för Mumintrollet att stå bortom det han känner till och inte kan han väcka Muminmamman heller. Detta måste han igenom, ensam.  Värst är det ändå att solen inte går upp – fast han väntar och väntar.

Allt är skrämmande annorlunda. Alla fönster i Muminhuset är begravda av snön och hela världen tycks ha kommit bort. Han måste bege sig ut för att undersöka den kalla ogästvänliga årstiden. Det blir onekligen ett äventyr och Mumintrollet lär sig sakta att uppskatta den absoluta kontrasten till sommar. Han konstaterar att något har blivit honom givet. Nu har jag allting, sa Mumintrollet för sig själv. Jag har hela året. Vintern också.

När snöfallet kommer låter han flingorna smälta på hans varma nos och det är då det händer: Vinter, tänkte han. Man kan ju tycka om den!

Lina Norberg Juuso

Krönikör och student Mittuniversitet. Önskar sig mycket snö i januari och februari. 

Mer läsning

Annons