Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lek inte med henne, hon är inte som andra barn

Annons

Häromdagen var jag inne i en butik och provade kläder. Jag var i valet och kvalet om jag skulle ta de röda klädsetet eller det svarta, eller båda. Ta det svarta, det passar till allt säger butiksbiträdet till mig när jag går mot kassorna. 

När jag var yngre hade jag alltid en påtaglig känsla av att jag inte passade till något, så än mindre passade jag till allt. Men jag längtade efter att få göra det. Jag kände alltid att jag inte var som andra barn. Och det var jag inte heller, för andra barn hade oftast en mindre dramatisk uppväxt och en tillvaro med fotbollsträning, ridning, middag klockan 17 och så vidare. Jag brukade slåss på skolgården, tjuvrökte cigg första gången när jag var åtta och har alltid varit både höjd- och bollrädd. Men bortsett från det, kände jag mig ändå alltid annorlunda. Jag var den ungen som pratade mycket och skrattade högt. Jag fick raseriutbrott när jag blev frustrerad och ville ta nattvarden två gånger för att få en till kaka. Jag kunde liksom inte göra något lite grann, ganska, ibland eller lagom. Det var av eller på, hundra procent med huvudet först eller inget alls. Men man försökte alltid att tona ner mig. Och jag minns hur min gymnastiklärare i lågstadiet sa till flickorna i min klass att de inte skulle leka med mig, för att jag inte var som andra barn. Kontentan blev att jag alltid kände mig som att jag var för mycket men ändå aldrig tillräcklig. Så vridet kan det vara. 

Som barn, och kanske som vuxen också, är det så kolossalt viktigt att vara omtyckt av alla. Till och med till priset av att inte få vara den man är. Men sanningen är, att jag fortfarande är den där ungen. Jag pratar fortfarande mycket och fortfarande utan filter. Jag skrattar fortfarande högt, kan bli förbannad på 0,2 sekunder, gråter krokodiltårar när jag är ledsen och kan inte bara ta en kaka när det är torsdagsfika på jobbet. Skillnaden är, att jag idag vet att jag varken kan, eller behöver passa in - och att det är okej. Det är okej att inte passa in. Det är okej att man är annorlunda och att man inte är och tänker som andra, och framför allt är det okej att inte vara omtyckt av alla och i den turen, okej att inte tycka om alla. 

Och problemet var inte att jag inte var som andra, problemet var, att jag ville vara som andra. Och förresten är kakor godast i plural. Och förvisso passar svart till allt, men jag tog det röda, för det passar till mig. 

Deniz Fryksell

Undrar hur det kan finnas ett ideal när alla är olika.

d.fryksell@gmail.com

Mer läsning

Annons