Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa Lindström: Vi är alla olika, och tur är väl det

Annons

"De gustibus non est disputandum", om smaken skall man inte diskutera, lärde jag mig en gång i tiden på det för mig förhatliga latinet som blev mitt fall i skolan och hindrade mig från att ta studenten. Det är förstås inte det enda saliggörande här i livet, men för mig var det ett oerhört nederlag.

På äldre da´r har jag förlikat mig med mitt misslyckande och tröstat mig med många andra som har lyckats väl i livet utan papper på studentexamen. För många har det säkert varit en drivkraft, ett revanschbehov, ett "jag ska minsann visa dem ..."

Bodil Malmsten är min senaste favorit på den litterära himlen, vet inte riktigt varför jag känner en sådan gemenskap med henne. Vid 20 års ålder kände hon sig tjock och ful och fräknig och misslyckad och visste inte vad hon skulle bli. Hon hade inte heller studentexamen. Men skriva kunde hon. Jag älskar hennes poetiska egensinniga språk och hennes ilska som skymtar fram då och då. Inga flummiga krusiduller.

Vi har nyligen läst Bodil Malmsten i min bokklubb, och det är intressant hur olika man läser en bok. De flesta hänger upp sig på handlingen medan jag numera lägger märke till språket på ett annat sätt än tidigare.

Det går inte att säga vad som är rätt eller fel när det gäller smak vare sig det gäller musik eller litteratur eller val av kläder eller äkta hälft. Det finns något eller någon för alla, och tur är väl det. Men vi har alla våra fördomar, och hur många har inte rynkat på näsan åt grannens vulgära klädval eller fnyst lite föraktfullt åt någons så kallade hötorgskonst på väggarna.

Vad är god smak egentligen? Vem är jag att anse mig ha rätt att kritisera någon annans musiksmak till exempel. Jag är medveten om att jag har många fördomar där, och det finns säkert många som tycker att jag är högfärdig och gammaldags som bara lyssnar på klassisk musik, men jag växte upp med det. Var och en blir salig på sitt sätt. I en intervju med Benny Andersson här om dagen framgick det att han också mest lyssnade på klassisk musik, särskilt Bach, så då är jag ju i gott sällskap! Det är kanske en mognadsfråga. Fast jag var inte road av lättviktig musik när jag var ung heller. Jag föddes arg, har Bodil Malmsten sagt. Jag föddes allvarlig kan jag kanske påstå eftersom jag alltid haft en dragning åt det dramatiska, tunga, svåra i både musik och litteratur, film och teater. När andra går på revyer föredrar jag Ibsen eller Shakespeare. Intelligent humor däremot kan vara oerhört underhållande, som Hasse och Tage till exempel. De använde ofta klassisk musik i sina olika framträdanden – i Spader Madame har de dammat av en Schubertsymfon på ett helt underbart sätt. Ja, det finns många liknande exempel.

Vi är alla olika, och låt oss få vara det.

Lisa Lindström

Tidigare krönikor:

Det är nog lugnast att vara en helt vanlig svensson

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund

Med nuvarande snigelfart får jag hålla på till dödagar

Bland kossor och skrattande barfotabarn på landet

Söderut är man sjuk, i norr är man schuk!

Mer läsning

Annons