Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lunch med öppen mun

/
  • För vems skull uppfostrar jag egentligen mina barn? undrar ST:s krönikör Håkan Norberg.

Annons

Tre små bord med plats för två personer vardera står tätt intill varandra. Det är som ett enda bord för sex, men med några extra decimeter mellan varje par. Varje gång någon går förbi smeker en byxbak tallrikskanten. Det är lunch och kinarestaurangen är smockfull.

Bredvid mig och mitt sällskap sitter en mamma och hennes son. Han är väl mellan sju och nio och jättehungrig. Han går flera gånger till buffén och jag blir imponerad av hur varierad mat han väljer. Här är det inte tal om att pliktskyldigt smaka på allt, den här killen äter verkligen allt. Dessvärre gör han det med öppen mun.

Under måltiden går jag igenom sorgens alla faser.

Förnekelse: Jag kanske hörde fel. Kanske råkade han bara smacka ett par gånger.

Ilska: Varför händer det här mig? Hur kan mamman undgå att höra hur det låter? Varför säger hon inte till honom?!

Förhandling: Det kanske inte är så farligt när allt kommer omkring. Jag koncentrerar mig på min kompis i stället!

Depression: Nej, det går inte. Pojkens smackande tar över allt. Det är ingen idé. (Här börjar jag också föreställa mig hur det ska bli när han kommer tillbaka med en tallrik friterade bananer.)

Acceptans: Okej. Jag får väl slänga i mig maten och sticka härifrån så fort det bara går.

Trots smackningarna lägger jag också märke till något annat med mamman och pojken vid bordet bredvid: De har en väldigt trevlig lunch tillsammans. De pratar om de olika maträtterna och huruvida han också ska prova sushin (det gör han). De pratar om skolan. Och de skrattar mycket.

När jag går ut vänder jag mig om och ser pojkens mamma hosta över bordet, utan att hålla för munnen.

Det här får mig att tänka på hur jag uppfostrar mina barn och för vems skull jag gör det. Inte för dem själva nödvändigtvis. Inte så mycket för mig och inte heller enligt någon särskild övertygelse jag har. Nej, mest uppfostrar jag nog mina barn för din skull. Så att du ska slippa få en lunch (etc) förstörd av människor som jag har satt till världen. Men till vilket pris?

Missar jag och mina barn tillfällen att skratta och prata tillsammans för att vi i stället lägger tid på att gå igenom hur man hostar (i armvecket, inte i handen) och tuggar (med stängd mun)? Är det så klokt? Ingen kommer ju att tacka oss för det.

Mer läsning

Annons