Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lycka var att få åka sopbil

/

Annons

I dag, när 15-åringar kan få en mopedbil för 160 000 spänn av välbärgade föräldrar, kan eder krönikör minnas sina egna blygsamma erfarenheter av motordrivna fordon under uppväxten i Vinkeltået i början av 1960-talet. Farsan hade inte körkort, och skulle i vilket fall aldrig ha haft råd att investera i ett fyrhjuligt transportmedel. Han fotvandrade dit han skulle, och brukade med kärv knegarhumor säga "Spåkvinnan hade rätt när hon sa att jag skulle gå långt".

Så Nygren junior fick inga söndagsturer med medförd picknickkorg. De enda bilar han kom i närkontakt med var övergivna skrotbilar och en lätträknad samling Corgi och Dinky Toys. Lycka var att, tillsammans med andra av kvarterets grabbar, få chansen att åka sopbil till Skönsbergstippen, uppklättrad bland avfallssäckar under det vindfladdrande kapellet.

Bostadsområdet hade en egen sopbil, en Volvo Snabbe med mäktigt rytande, avgasbolmande V8-motor. Vid varje runda Snabben gjorde, hakade smågrabbarna i kvarteret på och tiggde om att få åka med till tippen, en rejäl och spännande sommarlovsutflykt med Vinkeltået-mått mätt.

Sopbilen kördes av Puckeln. Öknamnet hade karln fått av uppenbara fysiologiska skäl. Han var en vresig, inte precis barnkär typ och kunde säga "Ni fattar väl, era snorgärsar, att sopsäckarna kan komma i gungning och ni ungar dråsa ut på vägbanan och att det då blir mitt förbannade ansvar", innan han gav med sig och gjorde en uppgiven gest mot lastbilsflaket.

Onämnbara saker kunde ramla ur sopsäckarna, lukten var lindrigt uttryckt pikant och det hände vid tvära inbromsningar och skarpa kurvor att nyss nämnda säckar knakande började röra på sig och fösa oss grabbar mot baklämmen. Vi fick hålla säckarna i hjälpligt schack genom att luta ryggarna mot dem och använda vår gemensamma kroppstyngd för att inte tumla ut på asfalten och bidra till den lokala olycksstatistiken.

En omåttligt populär vintersport bland vissa av Vinkeltåets ungar var att ta sig upp till Nackstavägen och vänta in 7:ans buss och när den lämnade hållplatsen klamra sig fast vid bakre kofångaren och "sula" efter bussen på isen och snön, ju längre sträcka ju mer upphetsande och meriterande. Att tappa greppet innebar inte sällan att man snabbt fick kasta sig undan bakomvarande bilar, ett slags sport i sig.

Sådana tilltag skulle i dag väcka svarta rubriker – Barnens farliga lek med livet som insats – men på den tiden var det inte så förbannat noga med allting och föräldrarna led inte av dagens hysteriska säkerhetstänkande som inte sällan gör ungar rädda för sin egen skugga.

Tidigare krönikor:

Kaffe? Nä, kameraövervaka Navet

En riktigt his(s)nande upplevelse

Acht-Acht är en kanongod glass

Christer Nygren

Mer läsning

Annons