Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mansnormen skaver när hjältarna koras

/

Annons

Sent i livet kom han. Efter tre döttrar fick jag en son. Medan jag väntade honom sa en del att: "Nu vore det väl roligt med en pojke?" Ärligt talat har jag aldrig brytt mig mindre. Jag hade längtat i tio år, hade ett par missfall bakom mig och när det här barnet verkade ha livskraft nog att stanna kvar inuti mig var könet helt ovidkommande.

Och det finns något som bekymrar mig och nu blir jag väl ovän med halva befolkningen. Jag är så trött på alla förvrängda förväntningar på män. Vi kan väl ägna oss åt en liten nyhetsresumé. Vet inte hur många texter jag har läst nu om mannen som sägs ha varit den störste. Muhammad Ali. I rubrik efter rubrik läser jag att den störste har gått ur tiden. Störst på vad då? Att slå andra halvt medvetslösa? Den där vapenvägrarhistorien och hans politiska ställningstaganden har jag respekt för, men nog finns det många jag hellre höjer till skyarna än den vars framgång byggde på knutna nävar och hårda slag.

Jag kan dra fler exempel. Gladiatorerna på tv, allvarligt, kan vi inte bara stänga av det programmet för gott. Visst måste väl det steroidstinna idealet snart vara på väg att försvinna? Och så har vi de där bilderna på jägare med exotiska (läs utrotningshotade) troféer som valsar runt på sociala medier. Män som sitter med geväret på axeln och foten på elefanten. Vad är det för fel på folk?

Noterar också att Per Holknekt ska bli mental coach för ett ungt och framgångsrikt hockeylag. Mental coach är en titel som förpliktigar, tycker jag. Ingen skugga ska falla på företagarfenomenet Holknekt. Jag vet att han har lyckats med mycket, men hans liv verkar också ha innehållit både höjder och hårda fall. Missbruket har dragit ner honom, han har klättrat och rasat och han har en rad trasiga relationer bakom sig, vilket han själv har berättat om, om och om igen. Sådana historier är viktiga, men mental coach? Varför kallas det inte in en person som är legitimerad i stället för impulsiv och känsloorienterad? Varför en kändis? Kan det vara samma människor som tycker sig veta vem som bäst vägleder unga män som tittar på Gladiatorerna, dyrkar Muhammad Ali och tror att en son är den allt överskuggande drömmen efter tre döttrar?

Det är något med manlighetsnormen som jag har svårt för. Och i ärlighetens namn utgör den ju en ganska liten del av manskroppen, snoppen. Fast i en del huvuden tycks den ha gigantiska proportioner och när jag ändå håller på kan jag ta ner det på en lokalpolitisk nivå. När diskussionerna om den föreslagna skyskrapan på torget kom igång drogs liknelsen med en fallossymbol. Allvarligt talat, tror en del män att de går omkring med ett höghus i byxan? Eller finns det kvinnor som tror det?

Män är människor och långt viktigare än musklerna är människans mentalitet. Ingen har heller ett femtiosjuvåningshus mellan benen, efter att ha fått de här barnen kan ni fråga mig, jag vet.

Mer läsning

Annons