Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med nuvarande snigelfart får jag hålla på till dödagar

/

Annons

Mitt döstädande som jag inledde för flera år sedan har inte kommit särskilt långt. Jag förlorar mig ständigt i gamla minnen och nostalgiskt flum, och så blir det tvärstopp tills jag får lite energi eller någon sorts mental spark i baken att ta nya tag.

I dag fastnade jag av någon anledning framför några affischer på bokhyllans kortsida som jag ser varje dag utan att se. Det där med att vara hemmablind ni vet ...

Överst hänger en urblekt karikatyrteckning av mig själv, gjord på Gröna Lund för sådär 60 år sedan. En karikatyr ska ju vara en stark överdrift, men denna örnnäsa och stor utskjutande underläpp, ska det vara jag?! Herregud, rena skräcködlan! Ja ja, den går nästan inte att urskilja längre, lika bra att kasta.

Nedanför hänger ett diplom för tjejmilen någon gång på åttiotalet då jag jobbade inom landstinget. Det ser alltid lite imponerande ut med ett diplom, men det här var ingen större bedrift. Alla fick diplom vare sig man sprang, gick eller lufsade. Förutsättningen var att ta sig i mål förstås, och det gjorde jag, mest på grund av ilska över de kompisar som lovat att gå med mig. Hade en ond höft som hindrade mig från eventuella maratonbravader. I stället rusade de iväg drabbade av den allmänna psykosen och lämnade mig ensam kvar. Den papperslappen kastar jag också.

Nästa affisch påminner mig om någonting mycket roligare. "Kärlek så in i Norden", står det lite barnsligt textat, "Dikt och visa", ett värmande program. Det var på 80-talet som trubaduren Stefan Groth och jag hade ett litet samarbete, han sjöng roliga visor och jag läste roliga dikter (jo, det finns faktiskt sådana). Stefan hade sjungit in en skiva med visor av Sundsvallsläraren Erik Mattias Yrgård (de borde få en renässans tycker jag), och jag framförde roliga dikter av bland andra finska Eeva Kilpi och några norska poeter. Med detta program "Kärlek så in i Norden", som någon lustigkurre döpte evenemanget till, lekte vi kulturspridare i metropolerna Stöde och Liden och på Sundsvalls teater. Det var roligt så länge det varade. Den affischen får hänga kvar.

Med den här snigelfarten på städningen får jag nog hålla på till dödagar innan jag blir klar. Vad ska jag göra med alla mina grammofonskivor? Ni vet, såna där stora runda svarta saker som man lägger på en skivspelare och sätter på en pickup. Förmodligen ett okänt fenomen för dagens unga, men de har kanske sett och hört dylika hos den äldre generationen.

Och alla fotoalbumen, vad gör jag med dem? Med tanke på den nya tekniken där inga handfasta fotoalbum kommer att finnas i framtiden, kommer kanske gamla fotografier att bli en raritet. Att sitta och bläddra genom en människas liv i ett album är ju mer överskådligt än en bild i taget i en mobiltelefon, men det är väl en smaksak kanske.

Fortsättning följer när andan faller på, så vitt jag inte ger upp den först.

Lisa Lindström

Tidigare krönikor:

Bland kossor och skrattande barfotabarn på landet

Söderut är man sjuk, i norr är man schuk!

Kanske sådde jag några frön en gång i tiden

Finns det något vackrare än en blåsippsbacke?

Mer läsning

Annons