Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med plattröven på Miami Beach

/

Annons

Jag tog med mig min platta röv och reste till USA. Två veckor i möjligheternas land innebar bland annat en vistelse i Miami. Det är mer än 25 år sedan jag var turist over there och nu är jag tömd på energi, men full av intryck. Det är så dubbelt. Människornas sociala sidor, allt small talk på stränder, busshållplatser och i hotellfoajéer, restaurangernas utbud, gatulivet och det stora blå som breder ut sig gjorde vistelsen lika färgstark som fascinerande.

Men så har vi den andra sidan av dollarmyntet. Den som dels handlar om de utslagna och hemlösa, dels om hur de välbeställda vältrar sig i överflöd. Och så jakten på yttre perfektion. Ingreppen och träningshysterin. Alla opererade ansikten och kroppar. Miami Beach är förstås inte representativt för hela USA men platsen är helt klart representativ för skönhetsideal som urartat.

Ni har säkert sett dem, kvinnorna som på avstånd ser ut som 20-åringar men som vid en närmare studie snarare framstår som 70. Bortopererad hud, lyfta bröst och kapade revben kan få de mest märkliga resultat och nu har nästa steg tagits. Nu riktas skalpellerna och fettsprutorna nedanför bältet. Små och stora, platta och päronformade rumpor förändras genom ett Brazilian buttlift eller med hjälp av inopererade silikonkuddar.

Man häpnar. Knappt längre. Men jag kan inte låt bli att fundera över hur långt vi är beredda att gå för att behaga. Oss själva eller andra. Och jag misstänker att jag får se exempel på de första brasilianska lyften på någon närbelägen strand i sommar.

När jag läser om metoderna som ger kvinnor högre svansföring framgår att kompressionskläder ska bäras efter ingreppet. Vätskeansamlingar, blåmärken, svullnader och tillfällig känselnedsättning är vanligt, liksom obehag och brännande smärta. Ett par veckor efter operationen ska man sova på mage eller i framstupa sidoläge. Efter ett Brazilian buttlift försvinner så småningom omkring 30 procent av det transplanterade fettet. Det är väl ungefär den mängd fett som halkat ner från min butt de senaste 25 åren.

Väl hemma igen släpar jag in resväskan i hallen. I vardagsrummet slår jag mig ner på plattröven. Där möts jag av det gamla släktporträttet från tidigt 1900-tal. Jag tittar in i Emilias ögon och tänker att så länge det finns döttrar och döttrars döttrar i det här huset ska hon hänga där. Fotografiet togs efter att hon som 17-åring hade emigrerat till Amerika. Som liten brukade jag stå i mina morföräldrars hem och med förundran titta på bilden som väckte så många frågor om flickors villkor i hennes tid, och min. Kort efter att fotot togs brast Emilias mjälte eftersom hon hade knutit sin korsett för hårt.

Det finns en gräns där jakten på skönhet och status blir någonting omänskligt och svårt.

Mer läsning

Annons