Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Medelklassen har inte råd att bli galna

/

Annons

Jag tror jag gått och blivit svensk på riktigt för nuförtiden mår jag utifrån vädret. Jag är lycklig under solen och har blues när det regnar. Och jag är övertygad om att detta blir den sommar som vi kommer att minnas som den sommaren som regnade bort, för åtminstone Stockholm tycks aldrig sluta regna. Och någonstans mellan skurarna lyser solen för att bevisa sin existens och väcka förhoppningar om bad och smält mjukglass, men innan man ens hunnit säga picknickkorg så står man där i iskylan, under ett enormt moln, med stela fingrar runt en glasstrut. Som sådan är ju den svenska sommaren, opålitlig och oförutsägbar, fast förutsägbar i sin oförutsägbarhet. Och ungefär sådär mår jag just nu. Som att ha shorts och linne men handväskan packad med paraply och dunjacka. Ena sekunden är jag nummer ett och andra sekunden nere på noll.

Men det sägs ju att lyckan finns i de små sakerna i livet. Exempelvis i stekta ägg med geggig gula, eller i Netflix, eller i nikotintuggummin. Nej, jag skoja bara, det sistnämnda är djävulens påfund. Nikotintuggummin är så brutalt äckligt att man ångrar sin egen existens och jag råder därför alla rökare till att undvika det, fortsätt röka för äckligare än såhär blir det inte. Men ändå, jag tänker, positivt, att livet inte kan suga mer än såhär, i abstinensens bubbla. För så känns det när man ska sluta röka, tro mig för jag vet, jag har nämligen slutat tre gånger. Men jag hoppas ändå, att om jag i dag är i mitt all time low, kanske min metaforiska cykel rullar lite i nedförsbacke från och med i morgon.

Och hela mitt liv har jag önskat att jag bara kunde få vara sådär bekymmerslöst lycklig, sådär Facebooklycklig som alla är. En längtan som blir mer påtaglig när man ska skiljas från sin vän ciggen, som liksom funnits där i vått och torrt, bokstavligt talat. Och kanske skulle jag varit sådär Facebooklycklig om livet hade varit mer som den där dansen på rosor man pratar om. Om jag hade haft ett liv där det värsta som hänt var att guldhamstern dött. Men så var det inte och så blev det inte, men visst fan dog min hamster också, och visst fan blev jag ledsen. Det var vinter och mamma la ut honom på balkongen tills våren kom och han började tina, apropå äckligt. Men det är något som känns som en bagatell när man tänker tillbaka på ett liv med skyddad identitet, barnpsyk och allt annat skit vi gått igenom.

Men som sagt, jag har ju slutat röka förut, så jag vet vad som komma skall. Den äckliga abstinensbubblan kommer att spricka, jag kommer att svälja mitt äckliga Nicotinell fast jag lovat mig själv otaliga gånger att sluta svälja tuggummi, och sedan kommer jag ut på andra sidan. För, och jag har sagt det förut men säger det igen, medelklassen har inte råd att bli galna. Vi har inte råd att lägga oss ner och dö. Så det är bara att hoppa upp på den äckliga cykeln igen, och trampa. Ibland blir man etta och ibland blir man nolla och det är inget konstigt med det, för ett och noll är ju varandra precis intill.

Deniz Fryksell

Tror som morfar, att den som inte cyklar, har gått för långt.

d.fryksell@gmail.com

Mer läsning

Annons