Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Min storebror borde inte velat dö

Annons

Den här pappaledigheten började med att jag gavs ett liv. Nu slutar den med att ett annat tas ifrån mig.

De här krönikorna brukar jag skriva ur mig med röven och en krita, och garva över något I-landsproblem som om jag i grund och botten vore ganska bekymmersfri. Men den här gången kan jag inte hitta den sinnesstämningen.

Min storebror är död. Och han valde det själv.

Det är märkligt med självmord. Man står med tusen frågor men får alltid samma två svar.

"Vi kunde inget göra". "Att ta livet av sig är det mest egoistiska man kan göra".

Jag blir så trött.

När vi säger att vi inget kan göra, gör vi det för enkelt för oss. Klart vi kan göra något. Om vi får verktygen för det.

Är du inte astronom så hittar du inte nya planeter. Så lär mig. Hur lyfter man någon som tycker att världen är ful och inte värd att vakna upp till?

Jag vet ju inte hur det känns. För jag lever.

Jag kan bära keps av bly, ryggsäck full av sten och skor av betong. Men jag kan bara sätta det i relation till att den som väljer bort livet haft det ännu tyngre.

Vi har alla problem i olika storlekar, men även hypokondrikern har ont någonstans.

Jag har fått lära mig periodiska systemet, stryka skjortor och laga moussaka, på bästa skoltid. Jag glömmer gärna bort allt det, om jag fick lära mig vänskaplig psykologi i stället.

För i dag saknar jag kunskapen till att ta mig an någon som har så ont, ens om jag använder alla mina bästa ord. Och orden är helt meningslösa om man inte ens kan känna igen den som lider.

Men det är de som kallas för egoister. De som väljer bort livet. När vi använder lättgripliga ursäkter för att vi inte lyckats hjälpa.

Men om du syltat till det, eller om livet syltat till det, så pass att du tror att världen får det värre med än utan dig. Är du en egoist då? Är du på gränsen tror jag snarare att ett sådant utspel är en sista knuff över den än ett steg tillbaka.

Fler svenskar dör i depression än krig. 1 500 svenskar känner årligen som min storebror. I ett av världens mest välfungerande länder.

Vi måste få verktygen till att ta reda på varför det är så. Vi måste få verktygen att hjälpa varandra. Att prata med en kompis. Att formera om all saknad till längtan.

Jag fick 26 år på mig att lära känna honom. Så det är för sent att gråta nu.

Snälla samhälle. Min storebror borde inte velat dö. Men hur skulle jag ha talat om det?

Vi kunde ha gjort något, samtidigt som vi inte för något i världen kunde ha gjort något. Så jag försöker intala mig att de där två svaren ska täcka mina tusen frågor tills jag vet bättre.

Lukas Sahlin

I brist på bättre ord.

Tidigare krönikor:

Hjälp, jag är en ocool farsa

Superfarsans dröm om en mästerskapssommar

Här är mina dopade superhjältar

Jag presenterar – dokumentären om radhusfarsan

Mer läsning

Annons