Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När guld blir till sand börjar annat skimra

Annons

Ibland undrar jag hur vi ska ha det, livet och jag. Som när benen slås undan på människor omkring mig. Då vill man göra upp, en gång för alla. Kanske har ni också varit på en begravning efter att en alldeles för ung människa har dött i en alldeles för aggressiv cancer. Eller så har ni suttit med en förälder som just har mist ett barn. Den sorgen och vanmakten.

Det är ju inte så att man vill ha mer motstånd men man vill liksom… göra upp. Få klarhet i vad som händer och varför. Tänk om alla alldeles för vilda vildhjärnor kunde förstå det. Att livet inte ska utmanas. Att vi inte behöver tänja så förtvivlat på våra gränser. Att vi inte måste göra så mycket våld på våra kroppar eller spela de där spelen som ingen vinner. Dramatiken kommer till oss ändå. Det kan vara i form av en knöl nedanför nyckelbenet som efter att rädslan har tagit strypgrepp visar sig vara artros och inte cancer. Så var det för mig, så den uppgörelsen skjuts på framtiden.

Man ser saker med lite andra glasögon när man blir äldre. Det kommer ungefär samtidigt som läsglasögonen. I alla fall var det så för mig. Plötsligt noteras andra saker och man ser på människor på ett annat sätt. Apropå det så sitter jag just nu på ett kafé vid ett bord intill en väldigt gammal och väldigt vacker dam. Hon har tusentals fina linjer i sitt fylliga, mjuka ansikte och hon ser så förnöjd ut i klänningen som spänner om den runda magen. Kanske valde jag omedvetet platsen intill henne för att hon ser så tillfreds ut. För några år sedan är det inte säkert att jag ens hade lagt märke till henne. Hon ser så lugn ut. Så oberörd av hetsen här utanför. Vad är det hon vet som inte jag begriper?

Längre bort sitter en handfull unga kvinnor. De är uppstyrda från tår till tänder. De har ängsligt kontrollerade kroppar. Är magra som ett magknip. Det verkar nästan som om kvinnors kroppar ska vara artificiellt fulländande för att kunna bäras med stolthet i dag. På turistorter som den här blir det extra tydligt. I tidningen som ligger uppslagen framför en annan kafébesökare handlar ett reportage om kroppsliga korrigeringar, i ett annat presenteras listan över årets mest populära tatueringar. Varför duger vi inte som vi är? Luftslott man tror leder till lycka när man är ung spricker ju så ofta. I alla fall var det så för mig. När livet ramlar över en och det ska stuvas om bland viktigt och oviktigt blir guldet till sand. Då är det annat som börjar skimra. Vet inte veckotidningsredaktörerna det?

Har jag tur så kanske jag får på mig ett par ännu starkare glasögon en dag. Sådana som vilar på nästippen på den gamla damen här intill. Hon som sitter ner på båda sittbenen. Kanske måste man helt enkelt acceptera att det vi tilldelats är det vi har och sluta slåss mot det som sliter och drar. Kanske kan jag en dag bli en oförställd och stolt madam. En som sitter stadigt, som inte är så full av frågor och famlar fram.

Katarina Vikström

Mer läsning

Annons