Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När handen sviker finns människan kvar

/

Annons

Sakta men säkert lär jag mig det här med återbruk. Att ta tillvara gamla, fina kvalitéer och se till att de kommer till nytta igen. Och jag är inte ensam. Det finns snart en loppis i varje stadsdel och det har blivit ett helgdagsnöje att besöka second hand- och vintagebutiker.

Vi borde ha samma förhållningssätt till människor. Tanken slår mig när den omklädda 50-talssoffan är på väg in genom dörren. En skicklig hantverkare har stärkt upp sittmöbelns botten och tyget har bytts ut. Pappa var också tapetserare. Under ett helt yrkesliv väckte han liv i sådant som var slitet, nött och kantstött. Med foten på symaskinspedalen gav han en ny chans åt sådant som annars hade varit utdömt. Men de sista åren kom det in allt färre möbler till verkstaden. Det hade blivit billigare att köpa nytt än att renovera. Fast pappa fyllde sina dagar ändå. Uppdragen kom från bussbolag och biografer, han tillverkade båtkapell och bytte ut bilklädslar. Och nu håller hantverksyrkenas anseende på att återupprättas igen. I stället för slit och släng sveps gamla soffor och sänggavlar in i sammet och gobeläng.

Det skulle behöva startas en trend där vi ser på människan på samma sätt. Vi borde inse att livet inte är slut för att minnena bleknar eller kroppen börjar krokna. Ingen förtjänar att likt en uttjänt möbel förpassas till mänsklighetens vindsutrymmen, vilket kunde vara benämningen på en förvaringsplats där varje minut räknas i kronor och där hängiven och hårt arbetande personal bara har möjlighet att erbjuda det mest elementära.

Jag iakttog nyligen ett vårdbiträde som försökte parera en uppretad herre på ett av stans demensboenden. Solen sken bakom stängda fönster och dörrar. Mannen var lika arg och förvirrad, som reslig och respektingivande, och han ville till varje pris ut i försommargrönskan. Kvinnan räckte honom bara till axlarna och samtidigt som hon serverade lunchen till de andra pensionärerna försökte hon avleda honom. Man kan undra om det verkligen är rimligt med ensamarbete på den här sortens samhällsinstitutioner, liksom att det inte finns utevistelser inbyggt i schemat? Är inte det detsamma som att placera gamla människor på vinden?

Jag glömmer förresten aldrig när pappa skulle ta sig an sitt sista omklädningsuppdrag och hans yrkeskunskaper hade lämnat honom. När han fick lägga ner tumstocken och saxen för att måtten inte stämde och händerna svek. Det var lika hjärtknipande som när morfar satte sig vid träorgeln en julafton och inte längre förmådde spela julsångerna som han hade kunnat sedan barnsben. När fingrarna stannade upp och han tittade ner på dem, samtidigt som skammen sköljde över honom.

Nog borde det finnas tid för promenader i försommarsolen och vi borde kunna se på varje åldring i ljuset av dem de var. För även om förmågorna sviker finns ju människan kvar.

Läs även: När jag inte hittar hem fast jag älskar dem

Läs även: Sviktande förmågor och försoningens kraft

Läs även: Dear Mr President - vi ska ju rädda världen

Mer läsning

Annons