Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När lågan slocknat ställs frågorna

Annons

Det rasslar i skogen och rister i gräset. Nästan allt är utblommat.

Nyss låg allt i kvav men nu kastar västanvinden in nytt syre. Den river i kjol och hår och halsduken som snotts runt halsen snurrar ideligen upp sig. Fåglar lyfter i hundratal, så ystra och ivriga att komma iväg.

Med föräldrahunden går jag en ny årstid till mötes. Vi har utvecklat vår egen koreografi. Hon gör sina utsvävningar bland ris och snår medan jag trampar på längs stigen. Färgerna mattas och det är inte utan att jag känner igen mig i det som tappat sin mest intensiva nyans. En andra blomning, kan man hoppas på en sådan?

Den här promenaden har ett relationstema. Tankemässigt alltså. På lunchen träffade jag en vän som går igenom en skilsmässa. Det är ingenting konstigt med det. Det händer överallt, hela tiden, både inom familjen och bekantskapskretsen, och nog sätter det tankar i rörelse. Det river och sliter och frågor lyfts. Den ständigt återkommande och som håller min vän vaken om nätterna är väl: Hur blir livet nu?

Kommer ihåg samtalet med en väninna som levt ensam en tid och som började nätdejta. Hon säger att det är som att gå på anställningsintervju. Och det vet man ju hur svårt det är att få anställning nu för tiden. Det handlar mest om tidsbegränsade projekttjänster och flyktiga uppdrag. Kanske är nätsajterna ett slags bemanningsbolag som skickar runt folk hit och dit? Å andra sidan hittar en del både varaktiga jobb, och varandra, den vägen.

Klart man undrar vad livet handlar om. Och relationerna, när vi har så svårt för att såväl leva ihop som vara isär. Och varifrån kom idén om att man ska träffa den rätte, bilda familj och leva lyckliga i alla dar?

Klart man undrar över alla förväntningar, och forna förhållanden. Över hur förfäderna knöt sina band med blåknutar och med tampar som aldrig tycktes trassla ihop sig. Jag växte upp i en liten by och brukade mellan Starlet-novellerna fundera på hur det kom sig att den rätte så ofta fanns i grannbyn eller till och med i den egna byn, när hon eller han kunde ha fötts på en helt annan del av planeten. Eller var det verkligen den rätte? Och om det inte var så, vad var det i så fall som fick alla tanter och farbröder att hålla ihop, hålla av och hålla om varandra tills döden skiljde dem åt? Ekonomin? Envisheten?

När jag vandrar nerför stadsberget blåser någon just ut ljuset över vår stolta stad. Kan inte låta bli att fundera över hur många trasiga hjärtan som döljer sig bakom de tusentals fönsterlamporna som tänds.

Numera är vi väl alla utbytbara. Eller inte alla, förstås, men många av oss är troligen det. Någon sa att man lär så länge man inte lyckas. Kanske är det så. Sedan kan ju det som går sönder både lagas och läkas, och vad är det som säger att man måste vara två för att det ska gå?

Mer läsning

Annons