Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När morfars blick är tom och orden har tagit slut

/

Annons

Junikvällen börjar bli sen och det är läggdags.

– Tyckte morfar om idrott? undrar sonen.

– Ja, det gjorde han. Han brukade åka skidor och vi spelade alltid fotboll eller brännboll på gräsmattan när vi hälsade på hos mormor och morfar om somrarna. Men det var innan du föddes.

– Jag vill inte att morfar ska vara sjuk. Han vet ju inte ens vad jag heter, säger den sorgsne unge mannen.

Tidigare under kvällen satt han och tittade i fotoalbumet. Han stannade till vid en bild på honom och hans morfar. Han var bara ett år när den togs. Han sitter på sin morfars arm och de klappar en av hästarna som betar i hagen. Himlen är hög, jorden är varm och morfars ögon är fulla av liv och lyster. Det var i en annan tid, ett annat liv. Ändå är det bara några år sedan.

Nyss rymdes den här parveln i mina handflator. Nu nuddar han hakspetsen. Han har också insett att vuxna inte sitter på alla svaren. Orden lugnar honom inte alltid. Tilliten sviktar ibland. Vaggvisorna bär honom inte längre in i sömnen. Nu i ro, slumra in. Det var då. Nu är nu. När man inte kan trösta sitt barn, när det man försöker säga inte räcker, när det inte finns förklaringar som gör att de lyfter och längtar, när inte orden når fram till drömmarnas land. Jag avskyr den känslan. Det är då man känner att man borde ha samlat på sig några högskolepoäng i teologi. Eller i alla fall i astrologi. Men det gjorde man ju inte så i stället hoppas man att om han bara slipper krig och farsoter och får mat och kläder så växer han nog av sig själv.

Fast när tioåringens saknad av en morfars ömsinta blick sköljer över en, när man får tonårsdotterns kärlekssorg uthälld i sitt knä, när man ser separationens allvar i vitögat, när vingen är klippt och bandet är brutet, när ingenting hjälper och det är definitivt, när ungen ska tackla en besvikelse eller ett svek - hur gör man då? Jo, eftersom man inte har några bibelord att ta till och inte kan se något samband mellan det som händer och himlakropparnas placering så ställer man sig i köket och fixar kvällsfika. Någon annan kanske tänder en cigarett. Det finns ju trots allt människor som inte gör allt rätt, som Plura sjunger. Någon annan kanske tar barnet på armen och går ut och hälsar på hästarna i hagen. Man avleder, säger att det reder sig. Man försöker inge lugn och sans, även om det inre är i obalans.

Sonen jämför sin alzheimersjuke morfar med kompisarnas morfäder och det skär i sorgesåret. För hans morfar var den bästa. Den barnsligaste. Den mest lekfulle och levnadsglade. Särskilt när han var tillsammans med barn. Det var han som fick mig att kasta mig ut från klippan och lita på att vingarna bar. Och ibland känns det som om hans ord är de enda jag har. Ärligt talat pappa, vad tycker du jag ska säga nu? Vad hade du gjort om det var du?

Mer läsning

Annons